Yes man

En Jim Carrey för de flesta

Jim Carrey är tillbaka i en sådan där roll vi oftast ser honom. Ramlande och snubblande.

Carl Allen (Carrey) vill mest vara för sig själv, hemma i soffan tillsammans med några dvd-filmer. Han kommer alltid på någon ursäkt för att säga ”nej”. En dag blir han släpad till ett självhjälpsseminarium – där han ska lära sig att säga ”ja” istället. Till allt – utan undantag. Carl går med på att prova teorin och blir positivt överraskad. Han blir befordrad på jobbet, möter en ny kärlek prövar på nya hobbys. Men till slut blir det så klart problem...

”Yes man” känns på papperet som en uppföljare till ”Liar liar”, och som film är den ganska likvärdig. Det här en Jim Carrey-film där vi får se den kommersielle Jim Carrey; snubblande, grimaserande och snabbkäftad. Enligt mig gör sig skådespelaren bättre i de filmer där han får chansen att arbeta med sina mer dramatiska talanger, som i briljanta ”Man on the moon” och ”Eternal sunshine of the spotless mind”.

Varför är då ”Yes man” ändå en film att rekommendera? Gillar du Jim Carrey för hans snubbliga sida är det naturligtvis bara att rusa till biografen, men även om du bara söker efter en stunds avkopplande underhållning och vill bli lite uppvärmd i vintermörkret fungerar den här filmen bra. Själv skrattade jag gott åt ett par scener, även om det var ett skratt som klingade ut ganska fort.

Av Esbjörn Guwallius