X-Men: The last stand

Ett måste för fantasterna

X-Men är tillbaka för den slutliga uppgörelsen. Vem som är fienden är dock lite oklart. Är det Magneto och hans mutantarmé eller myndigheterna som vill ge mutanterna ett "botemedel", som ska göra dem till vanliga människor?

Wolverine (Hugh Jackman) och Storm (Halle Berry) tränar sina elever på professor Xaviers (Patrick Stewart) skola för muntantungdomar. Nyheten om ett botemedel för mutanter slår ned som en bomb. En injektion ska göra dem till vanliga människor. Vissa av eleverna ser det som en välsignelse, medan andra menar att det är fel och att det inte finns något som behöver botas. Magneto (Ian McKellen) är den mest negativa till botemedlet och samlar ihop sin armé för att förstöra fabriken som tillverkar medicinen. Han drar sig inte för att döda den som står i hans väg, människa som mutant. Det blir Storm och Wolverines uppgift att stoppa hans fatala korståg.

Sista delen i X-Men-trilogin bjuder på en hel del riktigt bra actionscener och trogna fans lär nog inte bli besvikna – specialeffekterna är påkostade. Ibland blir det dock lite för mycket, som när Magneto ska flytta hela Golden gate-bron med hjälp av sina superkrafter. Då känns det mer tecknat än verklighetstroget.

Skådespelarna gör sitt bästa, även om den här typen av film inte låter dem utveckla sina karaktärer på det personliga planet något vidare. Bästa spelet bjuder scenerna mellan professor Xavier och Magneto på – där finns det ändå något slags djup.
Roligt är det att se Kelsey îFrasierî Grammer i rollen som Dr Hank McCoy/Beast. Bara att se honom i blå päls lockar ofrånkomligt fram ett gott skratt.

På det hela taget är X-Men: The last stand naturligtvis ett måste för dig som sett de två tidigare filmerna och fastnat för karaktärerna och intrigerna. Andra göre sig icke besvär.

Fotnot till alla fans: Bara för att X-Men nu nått till sista delen av trilogin behöver ni inte hänga läpp. Det finns långt gångna planer på en spin-off om Hugh Jackmans karaktär Wolverine. Kanske på biograferna redan under 2007.

Av Esbjörn Guwallius