World invasion – Battle: Los Angeles

Moraliskt tveksam muskelaction

Los Angeles står i lågor och elaka aliens hotar att ta över vår jord, ännu en gång. Kan marinkåren rädda oss, ännu en gång...

Efter den suveräna “District 9” och en mindre bra “Skyline” kommer nu ännu en invasions–katastroffilm, “World Invasion: Battle Los Angeles”. Behövs det? Både ja och nej. Till dess fördel talar genrens bisarra underhållningsvärde, till dess nackdel verklighetens världsomfattande kollapser. Med vilka jag refererar till naturkatastrofernas Japan och de politiska sammandrabbningarna i Libyen och Elfenbenskusten. Det grymma nuet problematiserar onekligen Hollywoods homoerotiska bild av kriget och dess hjältar, de blir lätt en smula skrattretande. Och visst kan även detta fungera, som i Aliens eller Predator, men i “World Invasion: Battle Los Angeles” känns den ständigt återkommande kommentaren “Marines never quit” aningens osmaklig. Liksom vapenfetischismen, manligheten och den romantik med vilken Los Angeles apokalyps skildras. Jag har svårt att släppa tanken på att det faktiskt kan finnas människor där under rasmassorna. Jag har svårt att släppa regissörens nonchalanta hantering av en krigssituation. Även om det bara är på film.

Nåväl, med detta sagt, låt oss bedöma “World Invasion: Battle Los Angeles” på ett mindre analytiskt sätt. Handlingen är simpel men effektiv. Ett meteoritregn visar sig vara onda aliens på jakt efter jordens vattenresurser. Märk ordet onda, devisen fråga först, skjut senare anammas alltså icke. Till råga på allt är de fula som stryk och extremt svåra att ha ihjäl. Sergeant Michael Nantz (Aaron Eckhart) som egentligen tänkt pensionera sig får skjuta upp fisket och istället kick some major ass. Och det är vad som bjuds på. Krigsscenerna är ironiskt nog vad som gör den här filmen, intensiteten drabbar åskådaren med samma kraft som karaktärerna drabbas. Splitter yr och kulor viner, närvaron är total. Man skulle kunna jämföra upplevelsen med att spela “Call of Duty” eller liknande actionspel. Även karaktärerna tillåts utrymme vi annars inte är vana vid. Eckart som ärrad marinsoldat med unga mäns liv på sitt samvete känns sympatisk och trovärdig. Att man sedan slängt in Michelle Rodriguez som garvad likasinnad känns bara som en bonus. Visserligen har hon spelat rollen som “kvinnlig man” ett antal gånger tidigare, men hon gör det ju så bra!

Sammanlagt skulle man kunna se “World Invasion: Battle Los Angeles” som teknisk fullträff med vissa moraliska problem. Att kalaset är spännande går dock inte att förneka.

Av Magnus Blomdahl