White chicks

Ojämn film med Paris
Hilton-kloner roar inte

Två halvklantiga svarta FBI-agenter jobbar tillsammans och är bästa polare. De strular dock alltid till sina uppdrag, och hotas ständigt med att få sparken av sin stränge men rättvise chef.

Efter en synnerligen misslyckad operation som involverade stora mängder vaniljglass, hemska förklädnader samt ett antal barska maffia-lookalikes, är klantskallarnas chef på gränsen till nervsammanbrott.

I ett desperat försök att slippa se sina underordnade en längre tid, skickar han dem till flyget för att hämta och vakta två överklassiga Paris Hilton-kloner (med liten hund och allt) som är kidnappningshotade av hemska skurkar. Givetvis uppstår en mängd problem, och de tappra agenterna försöker raskt att lösa dessa genom att klä ut sig till de heta arvtagerskorna, ta deras plats och infiltrera the Hamptons hippa jet-setcrowd i jakt på skurkarna.

Om denna film kan man tycka mycket eller litet. Konceptet med tuffa men klantiga agenter som är polare i vått och torrt, men som ständigt strular till allt känns rätt så bekant från diverse andra filmer. Då de fagra bröderna Wayans drar på sig de förfärliga spöklika maskerna för att likna Hilton-klonerna blir i alla fall jag lite full i skratt, trots inte helt nya skämt, som spelar på olikheterna mellan tolkningen av manligt-kvinnligt.

Roliga situationer uppstår under filmens gång, ibland med lyckat resultat, ibland mindre lyckat. Bröderna Wayans har sina magiska ögonblick, och när de ska gå och shoppa med sina nyfunna tjejpolare blir det i alla fall lite småkul. De trista stereotyperna av svarta tjejer som gnälliga bitchs gör dock att skrattet fastnar i halsen (och ett helt gäng andra lite halvunkna skämt). En ojämn film som säkert kan roa en del, men får tummen ner av mig.

Av Karin Karlsson