We own the night

Starkt familjedrama
om att välja sida

Bobby är nattklubbschef för halvskumma El Caribe i New York. Hans bror Joe och pappa Bert är polischefer, som tvingas göra razzia på El Caribe för att fånga den ryske storlangaren Nezhinski. Händelsen är upptakten till ett regelrätt krig mellan polis och rysk knarkmaffia. Bobby och Joe med pappa Bert hamnar på var sin sida i frontlinjen. Bobby måste välja. Vilket beslut han än tar, äventyras hans och familjens liv.

Det finns många klichéartade inslag i ”We own the night” från den klassiska polisfilmen. Polismännen är charmigt tröga, men trogna sina tjänsteideal och anhöriga. Bovarna är icke-amerikaner och allt oftare från Ryssland. Slutet blir som väntat. Så även här. Ändå fångas man snabbt av intrigen och grips av karaktärernas kluvenhet och mänskliga svagheter. Biljakterna är ett måste och i hällande regn dyker bovarna upp och skyr inga medel för att krossa sina motståndare. Det är spännande och man glömmer stundtals att allt är fiktion och förutsägbart. Men efter 90 minuter iscensätts en traditionell uppgörelse, som visserligen kräver sina offer, men ändå blir en förlösande gäspning. Hjälten måste konfrontera boven och slutet kan bara bli ett.

Manusförfattaren och regissören James Gray nominerades i Cannes för sina insatser i filmen. Och han lyckas bra med att bygga upp spänningen i dramat. Dialogen är rak och tydlig. Regin fungerar utmärkt i såväl intima scener som spektakulära exteriörer. Personteckningar är gediget matchade med de välvalda skådespelarna. Joaquin Phoenix är utmärkt som Bobby, familjens charmiga svarta får, som tvingas brådmogna för att rädda liv. Mark Wahlberg gestaltar trovärdigt präktige brodern Joe. Hollywoodveteranen Robert Duvall är lysande som pappa Bert, en åldrad kvarterspolis, som hamnar på stormaffians dödslista. Alex Veadov spelar briljant den livsfarlige, skarpögde skurken Nezhinski. Joaquin Baca-Asay har ett skickligt, förföriskt filmfoto och John Axelrad en förträfflig filmklippning med rätt tempo och växlande stämningslägen

De senaste tre kriminaldramerna jag sett har inletts med samlagsscener, ett diskutabelt sätt att snabbt få publikens intresse. Idag är inget heligt. Porren har anonymitet och distans. Men spelfilmens kamera låtsas inte längre. Det kan tyckas befriande, men också ses som billiga trick för att stjäla uppmärksamhet och kännas obehagligt privat.

Av Jan-Eje Ferling