Wallander: Hemligheten

Wallander sluter cirkeln

Det gigantiska Wallander-projektet (tretton långfilmer) får här sin avslutning med en makaber mordhistoria, späckad med intriger, hemligheter och skelett i garderoberna. Ett smått förvirrande drama, men klart godkänt för thrillerfantaster.

Kurt Wallander och hans kolleger ställs än en gång inför en mordutredning. Den här gången är det en 11-årig pojke som hittas skändad och våldtagen på en strand. Frågetecknen är många och flera dolda sanningar verkar lura under ytan. Eftersom detta är den trettonde och sista Wallander-filmen är det mycket som ska lösas och trådar som ska knytas ihop. Karaktärerna är många och deras olika relationer till varandra verkar krångligare än tunnelbanesystemet i Paris. (Dock är det säkert lite lättare om man följt tidigare Wallander-filmer). Bilden klarnar allt eftersom, men det gäller att hänga med under denna snabba utredning. Hemligheter avslöjas i rask takt och nyfikenheten väcks till liv, vare sig man vill eller inte.

Personligen är jag inget större fan av just Wallander, men som drama fungerar det här helt okej. Den karaktär som fastnar mest är Kurt Wallanders dotter Linda, som med oräddhet och skicklighet inte ger upp sin intuition, trots negativa påtryckningar. Hon hittar egna trådar i utredningen och som tittare blir det ett brinnande inferno av misstänkta, skyldiga, hemligheter och offer.

Skådespelarna är knappast några nykomlingar utan ett tryggt och rutinerat gäng. Kanske är det därför som det aldrig blir riktigt spännande, trots det fasansfulla drama som utspelar sig framför ögonen. Risken med sådana här mastodontprojekt är att gnistan försvinner, det blir lite slentrianmässigt.

Det är först mot slutet som jag blir engagerad på riktigt, det känns tydligt att den här filmen är den sista i ett projekt, och cirkeln sluts. Någonstans där berörs jag av händelserna, och kan konstatera att det trots allt är ett värdigt och klart godkänt slut på en lång resa. Men nu är nog den gode Wallander och hans kolleger värda en paus, och även vi tittare.

Av Malin Allerman