Wallander – Hämnden

En skitigare Wallander räcker inte till

Det sprängs till höger och vänster i Ystad. Militären och Säpo är på plats. Men våra ögon faller på kommissarie Wallander som räddar situationen på nytt, men tyvärr inte en klyschig film.

Ett tag trodde jag att jag sett den sista Wallander-filmen med Krister Henriksson i spetsen, men ack jag hade fel. Nu är kommissarie Kurt Wallander åter tillbaka i hans skepnad. Den här gången har han köpt ett hus vid havet och ska njuta av tillvaron med nya hunden Jussi, men det varar dock inte länge. En transformatorstation sprängs och hela Ystad blir strömlöst, den lugna tillvaron är som bortblåst. Det blir inte bättre av att flera bilar sprängs i luften och att någon passar på att ta död på diverse människor i staden. Militären kallas in, Säpo springer omkring och vänder på varenda sten, mitt i all röra försöker den lokala kommissarien Kurt Wallander lösa alltsammans.

Något har hänt med Krister Henrikssons gestaltning av Kurt Wallander, han är inte lika finpolerad som i de tidigare filmerna. Wallander har blivit lite skitigare. En gnutta mer av en ensam, smått alkoholiserad polis, som inte riktigt hänger med i tiden. Henriksson har för första gången verkligen omfamnat Henning Mankells Wallander och gjort honom till sin.

Tyvärr har jag inte mycket mer positivt att skriva. Här finns inget nyskapande eller intressant. Karaktärerna är otroligt klyschiga, de misslyckas fullständigt med att beröra mig. Men om jag måste välja någon favoritkaraktär blir det de två säkerhetspoliserna som ser ut som tvillingbröder. De bär kostym och ser sådär hårda ut. Ja, de är så pass stereotypa att jag nästan börjar fnissa högt.

Trots att ett flertal duktiga skådespelare kämpar för att höja trovärdigtheten, till exempel Henriksson, finns det även ett antal ganska dåliga skådespelarinsatser vilka tyvärr bidrar till att rasera filmen ytterligare.

Wallander har blivit ett varumärke som säljer och filmen kommer att få hyfsade tittarsiffror. Sorgligt nog är varumärket bättre än kvalitén.

Av Tanja Appelberg