Vid himlens utkant

Fängslande i 122 minuter

Den pensionerade turken Ali lever med sin lärde son Nejat i Tyskland. Ali blir kär i den turkiska horan Yeter, som flyttar hem till honom. Men samlivet blir en katastrof. Samtidigt revolterar Yeters dotter Ayten i Turkiet för mänskliga rättigheter och tvingas fly till Tyskland, där hon blir förälskad i blonda studentskan Lotte. Filmen väver samman personernas liv och öden till en fascinerande historia om kulturkrockar, omöjlig kärlek, död, men också försoning.

Filmskaparen Fatih Akin hade både tysk och turkisk bakgrund. Den dubbla, kulturella tillhörigheten speglas i hans filmer. Fatih lyfter fram politiska skillnader, utan att egentligen ta ställning. Tyskan Lotte och hennes mor Susanne, menar Akin, representerar EU och horan Yeter och hennes dotter Turkiet. Det som utspelas mellan dem är representativt för förhållandet mellan de två systemen. Men karaktärernas öden förändrar deras världsbild och deras personliga tragedier överbryggar kulturella och politiska skillnader, vilket ger filmen dess största värde.

Akins plan är en trilogi om kärleken, döden och ondskan. Hans film ”Mot väggen” handlar om kärlek och ”Vid himlens utkant” om döden. Men båda dessa ämnen kan paradoxalt nog öppna dörrar till födelse och till andra dimensioner, menar Akin, vilket ”Vid himlens utkant” visar.

Några repliker i filmen berörde mig. ”Hur visste du att det var jag” undrar modern Susanne, när hon första gången möter Nejat i en hotellvestibul i Istanbul. ”Du såg mest ledsen ut av alla”, svarar han. En fin känslighet uttryckt i mötet mellan två kulturer, som båda drabbats av svåra förluster. I en annan scen berättar Nejat för Susanne om Koranens berättelse där Ibrahim på Guds uppdrag ska offra sin son Ishaq. ”Vi har samma skildring i Bibeln. Men vad skulle din far Ali ha gjort?”, frågar Susanne. Tveklöst svarar Nejat: ”Far skulle valt att bli fiende med Gud för att skydda mig.” Dialogen visar skickligt på två religioners gemensamma nämnare och hur dess bekännare speglar sina liv i myterna.

Filmen är fängslande i 122 minuter. Händelseförloppet är delvis osannolikt, men naturalistiskt skildrat och övertygar därför. Slutet är osäkert, men Fatih Akin öppnar upp för möjlighet till återförening och förlikning.

Manuset är välgjort och avskalat intill nerverna. Castingen är förträfflig. Gamle Ali spelas briljant av Tuncel Kurtiz, som var regissörens Ullmaz Guneys favoritaktör och Susanne av Rainer Werner Fassbinders primadonna assoluta Hanna Schygulla. Fotot fångar väl ländernas miljöer och karaktärernas ansiktsuttryck. Personregin är mönstergill.

Filmen nominerades till Guldpalmen och vann pris för bästa manus i Cannes 2007. Men som kvalitetsfilm blir den, beklagligt nog, ingen kassahit för en bred filmpublik. Det är synd, därför att filmen har både tempo, spänning och en fantastisk historia, väl i linje med romantiska Doktor Zjivago och Borta med vinden, men utan deras övertoner och spektakulära scenerier.

Av Jan-Eje Ferling