We are what we are

Vi är vad vi äter

En familjefar faller livlös ihop på gatan. Han lämnar en änka och tre barn efter sig och munnar måste mättas – till varje pris.

En uteliggare dör. Är det Renoirs Boudu eller kanske Costas Ventura? Det är faktiskt ingen av dem. Efter den korta inledningen befinner vi oss i ett hus med två bröder, en syster och en mor. Det är fadern i familjen som dött.

Sorg verkar inte vara det som sköljer över familjen, utan en oro över hur hushållet ska ordnas. Nu är det dessvärre så att de flesta hushåll är helt beroende av mannens inkomst, men det verkar inte vara pengar som är familjens problem (trots att de lever fattigt) utan snarare vad som kommer att hända och vem som kommer att bli nästa ledare. När de så småningom börjar diskutera ritualer förstår man att detta är inte någon mexikansk Svensson-familj.

Jorge Michel Graus långfilmsdebut är en naturalistisk kannibalfilm. Den utspelas i ett slumområde i någon mexikansk stad. Filmer av denna typ brukar oftast vara rätt blodiga, men Grau låter oss ta del av våldet genom ljud istället för bilder. Men helt oblodigt är det så klart inte. När familjen tillfångatagit sitt byte, efter att refuserat både en homosexuell man och en kvinnlig prostituerad är det dags för tillagning. Samtidigt håller en girig och uppmärksamhetskåt polis på att spana efter de kannibaler som skördat offer i området.

I Graus film förklaras nästan ingenting. Man förstår aldrig varför familjen är kannibaler och varför de måste utföra ritualen just när polisen är dem hack i häl. Detta ligger helt i linje med hur de flesta filmer använder skräck som allegori. Om vampyrfilm handlar om sex så handlar kannibalfilm om utsugning. Och just för att filmen är så ospecifik när det kommer till motiv så är den lätt att applicera på olika samhällen.

“We are what we are” är en återhållsam film. Färgskalan går mestadels i brunt, och Graus kamera rör sig sparsamt och uppehåller sig ofta på skådespelarnas ansikten. Det är inte ofta man ser en klassisk skräckfilm (strukturen är som hämtad från Frankenstein) med en estetik som skriker arthouse.

Av Stephan Ramstedt