Venus

Gubbsjuka ålderdomsvrak med stjärnglans

Venus är en dramakomedi med Oscarsbelönade och nu 75-årige Peter O’Toole i huvudrollen. Han spelar delvis sig själv, en gammal döende gentleman och före detta skådespelare, som blir förälskad i sin gode vän Ians systerdotter, en ung flicka från landet, som kommit till London för att hjälpa sin morbror.

Venus är nog konsthistoriens mest målade kärleksgudinna. För Maurice (O'Toole) blir den unga Jessica (Jodie Whittaker) en gudomlig musa, hans sista uppblommande känslostorm och förälskelse, kanske som protest mot sitt eget kroppsliga förfall och nära förestående död. Maurice är plågad, men inte bitter. Med artighet och humor uppvaktar den unga, förvånade Jessica med presenter och middagar. Hon drömmer om modelljobb och Maurice ordnar så att hon får sitta modell för en grupp krokitecknare. Som tack låter hon honom kyssa henne i nacken, på axeln, men knappast något mer.

Maurices gamle vän och skådespelarkollega Ian (Leslie Phillips) avskyr sin obildade systerdotter, som inte kan något hushållsarbete, inte ens laga hälleflundra. Jessica knaprar chips, super, dricker Coca Cola, äter fast-food och drar iväg med Maurice på diskotek. Han låter sig ledas och förföras av Jessicas ungdom och skönhet. Hon hittar en slyngel till pojkvän i storstaden och de lånar Maurices hem som kärleksnäste.

Filmen är lättsam, men har en mörk botten. Handlingen är enkel, men skickliga skådespelare lyfter den till Oscarsnivåer. Man får le ofta och skratta några gånger.

Berättelsen verkar emellertid konstruerad. Flickor som Jessica finns en masse i världen och det känns inte självklart att hon blir kompis med gamle Maurice och umgås med honom som sin jämlike. Han förnedrar sig för att få en sista bit av livets goda. Maurice blir utnyttjad och misshandlad, men hoppas hela tiden på Jessicas små favörer som tröst. Det är förnedrande, men mänskligt. Hans tid är kort. Han har ingen prestige kvar, bara en längtan att få vara nära ung, frisk, doftande hud.

Slutet är förutsägbart och ofrånkomligt. Maurice sista njutning är att få stå vid sidan om Jessica och känna havets svala vågor över sin nakna fot.

Se gärna filmen, om inte annat så för Peter O’Tooles härlige gubbsjuke och rörande åldring. Han blev nominerad till en Oscar för sin rollprestation. Maurices kompisar är också värda en biljett. Deras vänskap är mustig med halsbrytande repliker och dråpliga infall.

Av Jan-Eje Ferling