Vägen

Nattsvart utan pardon

Världen är i stort sett död efter en klimatkollaps och av mänskligheten finns knappt någonting kvar. En far och hans son går ensamma genom ett ödsligt och förkolnat landskap.

Det är svårt att såga en film, inte bara det faktum att man måste acceptera en viss glädje gällande ens egen hånfullhet. Utan man måste också anstränga sig till det yttersta för att vara uppfinningsrik och formulera sig fyndigt. Det ligger i en sågares uppgift att förmedla sitt ogillande på ett silverfat med lortiga fingeravtryck. Så att säga. Att skriva en hyllande text är minst lika svårt. Om inte svårare. Vilket leder oss in på “Vägen”.

När det blev klart att Cormac McCarthys bok med samma namn skulle till att filmatiseras var jag nog inte den enda som kände av ett visst obehag. Det tenderar ju att bli så då en klassiker godkänts att transformeras från text till film. Ibland lyckas man, “Fight Club”, ibland misslyckas man, “Sphere”. Då och då händer det att resultatet blir så trilskande annorlunda att den färdiga filmen fascinerar i sitt egentliga misslyckande. “Naked Lunch”.

John Hillcoats filmatisering av “Vägen” tillhör den första kategorin. Han har valt att göra en bokstavstrogen version av boken. Den är, med ett fåtal undantag, gestaltad i sin helhet – sida för sida, scen för scen – och fungerar utmärkt både som ett komplement till förlagan samt som en berättelse på egna ben. Hur man än väljer att se på det hela så är det en fantastisk film.

I centrum befinner sig pojken och mannen, far och son. De färdas genom ett döende landskap där aska täcker marken och träden är svarta. Kannibaler, kyla och snö gör inte saken lättare. De är på väg mot kusten för att finna någonting ... bättre.

I denna hårda värld, där klimatet och faror som mördare och kannibaler regerar, utvecklas en relation mellan far och son som gör “Vägen” till en alldeles unik upplevelse. Om man orkar ta den till sig, det vill säga. För det är en hård, nattsvart, film som inte visar någon pardon.

Lite torrt och hårddraget skulle man kunna säga att “Vägen” är ännu en postapokalyptisk film i samma tecken som “2012” eller “I am legend”. Men där dessa båda lägger fokus på effekter och action är “Vägen” ett lågmält hopplöst drama om att överleva för varandras skull. Inte för sin egen. I en av filmens tidiga scener lär Viggo Mortensens karaktär pojken hur han ska gå till väga för att skjuta sig själv om han blir lämnad ensam ... 2010 kommer att bli ett långt, mörkt och förbannat kallt år. Tack för det Hollywood!

Av Magnus Blomdahl