Tyrannosaur

Våld, fyllon och kamphundar

“Tyrannosaur” utspelar sig i det trashiga England som vi fått stifta bekantskap med i bland annat “Fish tank” och “This is England”. Men det finns hopp i “Tyrannosaur”, det finns hopp.

Joseph (Peter Mullan) är en grinig gubbe som dricker för mycket och förpestar sin omgivning genom sitt våldsamma beteende. Under en av sina destruktiva dagar springer han av en händelse in i Hannahs (Olivia Colman) second hand-butik för att söka skydd, och blir där välkomnad av Hannahs kristna tro. Men efter en förolämpning för mycket blir han utskickad på gatan och får sedan, genom sina försöka att be om ursäkt till henne, se en helt annan del av Hannah, en han inte trodde fanns. Folk lever sina liv och utåt kan allt verka bra och tryggt men ingen vet vad som försiggår bakom lyckta dörrar.

Temat är genomgående, förtvivlade människor som söker tröst, medlidande, förståelse, flykt genom flaskan eller genom ilska. När ilskan kommer flygandes drabbar den oftast de oskyldiga, de som får ta frustrationen över det som saknas i förödarnas liv. De svagaste blir offer helt enkelt. Hur länge kan man slå på någon innan denna reser sig och slår tillbaka? Kommer den någonsin att slå tillbaka? Är det genomgående för mänskligheten att brista ut i ilska, eller är några av oss enbart offer som bara tar och tar och tar?

“Tyrannosaur” är skådespelaren Paddy Considines långfilmsdebut som regissör (han står även för manus). Precis som polaren Shane Meadows filmer (bland annat kritikerrosade “This is England” från 2006) utspelar sig “Tyrannosaur” i ett grått, smutsigt arbetarklass-England där alla verkar skrika, dricka, plåga varandra och vara allmänt miserabla.

Men Considine verkar vilja säga mer än så. Han diskuterar genom filmen människors mångbottenhet och betydelsen av förändring, att våga ta sig ur en missgynnande situation.

Det som är fint i Considines “Tyrannosaur” är att filmens två protagonister har intressanta utvecklingsresor och det ger filmen både en styrka och gör den levande. Karaktärerna blir och känns hoppfulla för de visar att livet inte behöver vara så illa som det ser ut, vilket göra att det finns hopp om att den här historien kan sluta bra. Så länge det finns liv så finns det hopp, och så länge karaktärerna verkar lära sig saker blir de också lättare att tycka om. Det hjälper även till att både Mullan och Colman gör fina skådespelarinsatser i ibland hjärtskärande scener.

Av Christina Luoma