Twilight

Vampyrer som suger

Bella Swan flyttar till en liten och tråkig håla i delstaten Washington. Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv, men när hon träffar Edward Cullen tar hennes liv en farlig vändning. Edward har länge lyckats hålla sin identitet som vampyr hemlig, men nu går ingen säker.

Bella (Kristen Stewart) och vampyren Edward (Robert Pattinson) träffas på ett rätt våldsamt och ganska tippat sätt. På en gång blir det skolflicksromantik och scener där dessa två ungdomar flyger runt på topparna av träden, hur kära som helst.

Filmen är baserad på Stephenie Meyers succéroman ”Om jag kunde drömma”. I USA har boken som filmen bygger på varit en storsäljare, en motsvarighet till ”Harry Potter” eller en modern ”Romeo och Julia”-historia. En jämförelse till ytan, för jag känner inte någon magi och kan inte heller se att denna film kommer att bli en klassiker.

”Twilight” är vackert filmad men utöver det känns det inte som det finns mycket att titta på. Jag blir inte berörd av kärleksrelationen, för den känns nästan lite absurd. Jag blir heller inte skrämd, för allt är så uppenbart. Den action som bjuds känns mest som ett tidsfördriv.

Regissören Catherine Hardwicke brukar vara skicklig på att beskriva hur ungdomar fungerar – om man tänker på hennes filmer ”Tretton” och ”Lords of Dogtown” – men här känns allt bara stelt, osmidigt och pinsamt. Det känns som om manusförfattaren Melissa Rosenberg skumläste boken, tänkte ut storyn och hamrade ner den på nolltid. Och förbered er på uppföljare – för det finns fler böcker i samma serie.

Jag läste dock något riktigt bra om filmen, som jag bara är tvungen att dela med mig av: ”’Twilight’ gör det vampyrer gör bäst – suger”.


Av Gabriela Salazar