Tropic Thunder

Stjärnspäckad krigsfilmsparodi

Inspelningen av krigsfilmen ”Tropic Thunder” går inget vidare när de egotrippade skådisarna gör som de vill. Mer disciplin och realism behövs, och man kallar in en krigsveteran (Nick Nolte) för att hjälpa till.

Skådespelarna slängs ut ensamma i djungeln med instruktioner att följa manuset och ta sig från punkt A till punkt B. Med hjälp av fällor, överfall och dolda kameror ska nu filmskaparna fånga killarnas naturliga reaktioner i en tuff tillvaro. När gänget stöter på dödliga faror i form av en drogkartell som tillfångatar Tugg Speedman (Ben Stiller) tror både han och de andra till en början att allt hör filmen till. Men sanningen uppdagas, och de övriga killarna får slå ihop sina hönshjärnor och med hjälp av lösa skott och list försöka frita honom från lägret.

När Stiller både skriver manus, regisserar, spelar huvudrollen och har Jack Black med sig i filmen ringde varningsklockorna för att det skulle bli en tramsig komedi. Men där hade jag fel. Istället blev resultatet en rätt så vettig krigsfilmsparodi med mängder av komiska inslag. Att Black är nedtonad och hålls lite i skymundan är bra, för nu är dosen man får av honom alldeles lagom.

I övriga roller kryllar det av gästspelande kändisar som gör roliga och minnesvärda insatser. Inte minst en förklädd Tom Cruise (som spelar filmens pengagalne producent) står för ett oväntat inslag som trots att det är bisarrt fungerar bra i sammanhanget. Konceptet med en film inuti filmen dras till sin spets med karaktären Kirk Lazarus (Robert Downey Jr) som är en australier som inför filmen de ska spela in har gjort pigmentförändringar för att kunna spela svart. Han har även gått in i sin roll så pass mycket att han pratar på ett sätt han tycker är stereotypiskt för hur färgade pratar, något gruppens äkta svarta kille inte uppskattar så mycket. Även färgade, främst i USA, har varit negativt inställda till hur detta porträtterades i filmen, men det görs på ett så roligt och distanserat sätt att de flesta bör kunna se det geniala i det. Även handikapporganisationer har gått till angrepp mot filmen, då de anser att efterblivna förlöjligas starkt i ett flertal scener. Men gå och se filmen och avgör själva. Jag tror nog att ni drar på smilbanden när ni ser hur det är gjort.

Man kan inte undgå att tänka på hur roligt de inblandade måste ha haft när de spelade in den här filmen. Det är som en pojkdröm som går i uppfyllelse, och med de här glada och engagerade killarna blir kompisandan stark och strålar ut från den djupa djungeln de befinner sig i. Storyn är ganska simpel, men med insatser från de rakt igenom duktiga skådespelarna slätas det ändå över och filmen blir till ett rent nöje att se.


Av Mattias Backström