Tristan och Isolde

Trist Isolde i otrohetsdrama

Det var tio år sedan jag läste sagan om Tristan och Isolde. Den version jag tog mig igenom hade ett helt annat upplägg än den regissören Kevin Reynolds har snickrat ihop. Här finns varken kärleksdrycker, vikingar, drakar, trollkarlar eller jättar – jag är besviken.

Den irländska kungadottern Isolde (Sophia Myles) framställs som osympatisk och självisk, och det är trist att se att hon bara verkar vara ute efter en enda sak här i livet. Visst hade det säkert varit lite tråkigt att vara trolovad till en stor och ful krigare vars favoritsyssla är att banka engelsmän, men så fort denne är utomlands och kort efter att hon hittar en naken Tristan (James Franco) nästan livlös uppspolad på en irländsk strand så blir det het sex. Men irländarna får nys om att någon har slagit ihjäl Isoldes blivande make och att han kanske finns bland dem, så Tristan måste dra tillbaka till sitt England. Ynglingarna säger att de älskar varandra och ska bli tillsammans i framtiden, och tar farväl.

En tid senare råkar Tristan av en slump vinna Isolde åt sin kung Mark, suveränt spelad av Rufus Sewell, i ett tornerspel. Här borde Isolde bara ha gillat läget. Hon ska ju bli drottning och får leva livet med en riktig man, istället för pojkvaskern Tristan. Men hon är kåt, och inser att hon kan ha kärleksstunder (men aldrig något mer) med Tristan ändå, trots att han inte är helt med på idén. Han hyser stor respekt för sin kung, som har förlorat högerhanden för hans skull och uppfostrat honom, och vill egentligen inte svika honom. Men okej, Isolde är ju ganska snygg, så han kan ju inte missa chansen.

Men som alltid finns det ett par lömska herrar som är maktlystna och vill komma åt kungatronen, och kan de på något sätt få kungen att ogilla sin store krigare Tristan och bura in honom så kan de nog besegra kungen utan problem.

Filmen bygger på ett flertal nyare versioner av Tristan och Isolde, och är klart mer anpassad till vår tid än vad den från slutet av 1100-talet var. Pampigheten i stridsscenerna är det inget fel på (Ridley och Tony Scott är producenter), och landskapen är vackra. Men egentligen är det bara ett stort otrohetsdrama som vill säga att vänsterprasslande kan få förödande konsekvenser och att man ska hålla fingrarna i styr. Det visste vi väl alla redan, eller?

Av Mattias Backström