Transsiberian

Ambivalens i Sibirien

En trivsam resa längs med transsibiriska järnvägen urartar i en blodig konflikt med korrupta ryssar och suspekta backpackers. Stundtals spännande, mestadels schablonmässigt och överflödigt.

Ända sedan kommunismen fick fäste i Ryssland, alltså för en sisådär hundra år sedan, har landet varit den amerikanska filmbranschens absoluta favoritantagonist. “Ryssen” har porträtterats av allehanda skådespelare med någon form av utländsk bakgrund, och trots att kalla kriget är över sedan länge är det inte sällan en vodkadrickande gangster får agera nationellt hot i flåspatriotiska Hollywoodfilmer.

I Brad Andersons “Transsiberian” har man tagit fasta på de gamla vanliga klyschorna, men man har också utnyttjat en annan rysk nationalskatt – den transsibiriska järnvägen. Denna jätteräls sträcker sig från Peking till Moskva, och dess främsta syfte är att transportera desillusionerade svenska studenter som vill ut och se världen. Men i “Transsiberian” härbärgar ett av tågen även det amerikanska paret Roy och Jessie. Efter en tid som volontärarbetare i Kina vill de tillbringa några dagar i Moskva innan de reser hem, och de bestämmer sig för att ta tåget. Det visar sig att de delar hytt med ännu ett hyggligt och kontinentalt par, Carlos och Abby. Men efter en tids bekantskap går det upp för Jessie att något skumt är i görningen, och både hon och Roy dras in i en skumraskaffär utan dess like.

Det stora problemet med “Transsiberian” är själva karaktärerna. Ingen av dem har en tillstymmelse till personlighet eller udd. Nej, här är det återigen schablonerna som regerar. Värst är Woody Harrelsons Roy, som är så urbota naiv att man blir arg på honom. Men även Ben Kingsleys garvade detektiv faller platt till marken. Och då ska vi inte ens tala om den sistnämndes urusla ryska accent, som måste ha övats in framför spegeln i ett ögonblick av sällsynt lättja.

Själva manuset haltar även det betydande. De spännande klippen, som ändå är ett antal, förstörs effektivt av den plattitydspäckade dialogen. Som grädde på moset väljer man dessutom att avrunda åbäket med ett osannolikt slut. Det kan förstöra många lovande filmer, men när resvägen inte var speciellt rolig ens från början lämnas man mest totalt nollställd.

“Transsiberian” är en mycket, mycket meningslös film.


Av Rebecka Ahlberg