Trångt i kistan

Tokrolig fars om begravningsbesvär

Kan man skoja hur vridet som helst om en begravning med sörjande anhöriga, en präst och ett lik? Regissören Frank Oz och manusförfattaren Dean Craig gör det utan några som helst skrupler i denna brittiska komedi. Det börjar varsamt med förväxlingar och nervösa bröllopsgäster. Sedan blir det hejdlöst kul.

Svåra frågor dyker upp. Ligger rätt lik i kistan? Finns pengar till begravningen? Vem ska betala? Ska man ta lugnande piller före? Svalde man rätt sort? Vem är den mörke, okände dvärgen, som utmanar familjen? Vem är den nakne, suicidala mannen på taket? Vad gör man med den grinige, skitnödige gubben i rullstolen? Prästen har bråttom, men kan han vänta fem minuter?

Konflikter, svartsjuka och mörka hemligheter väller fram. Ibland gränsar det till drama, men Oz vänder skickligt historien på rätt köl igen och det blir oväntat dråpligt. Historien är osannolik, men ändå inte helt otrolig. Skådespelarna är överlag bra, även om dom spelar över ibland. Men komedier kan medge det. Frank Oz håller ändå stramt i tömmarna till slutet. Alan Tudyk (Knocked up) tar ut svängarna ordentligt i rollen som Simon. Skådespelarna Mattew Macfadyen och Andy Nyman spelar rivaliserande bröder, som tvingas samarbeta för att förhindra att begravningen inte blir en skandalös katastrof. Deras vackra mor och nu änkan Sandra spelas av Jane Asher, som en gång höll på att bli fru Paul McCartney i Beatles. Hon är vackert åldrad, elegant och sval. Sandra inser, utan att förlora förståndet, att maken i kistan hade pikantare intressen än hon kunnat ana. Komplotten verkar olöslig. Stundtals tror man sig ha funnit en utväg, men så krånglar det till sig, än värre. Likväl kan man till sist samlas kring det ursprungliga syftet, att säga farväl till en älskad far, make och respektabel man.

Jag var smågrinig när jag kom till pressvisningen. Inget fungerade på morgonen. Men jag lämnade filmen med ett brett leende. Den var rolig. Se den!

Av Jan-Eje Ferling