Touch of pink

Klassisk förvecklings-komedi med kulturkrockar

Alim är en ung, snygg och framgångsrik fotograf. Han är indier, uppväxt i Toronto, men numera bosatt i London. Där bor han med sin underbara pojkvän Giles och sin låtsaskompis Cary Grant. Förutsägbar, men ändå inte som något annat du har sett, skriver vår recensent.

Ända sedan Alims pappa dog har Cary varit hans ledsagare, högra hand och bästa kompis. De hjälps åt att lösa svåra problem, diskuterar livet och framförallt – de ser på gammal svartvit romantisk film.

Livet hade varit perfekt om inte Alims mamma Nuru, hennes syster och resten av släkten på andra sidan Atlanten plötsligt bestämt sig för att det börjar bli dags för Alim att skaffa barn och familj. De har nämligen ingen som helst aning om att han inte längre är troende muslim och att han gillar killar.

Alim försöker prata bort det hela, men Nuru ger sig inte riktigt. Hemma i Toronto kämpar hon för att rädda sin sons rykte och ljuger ihop en historia om att han är förlovad med en kvinna som är hjärnkirurg i London. Men släkten är svårduperad. Under ett telefonsamtal känner hon att något inte står rätt till och bestämmer sig för att åka till London och hälsa på för att styra upp situationen. Kanske kan hon till och med få Alim att flytta hem till Toronto igen?

Alim får panik, men Cary rycker in och lyckas övertala honom att hålla tyst. Lägenheten rensas på gay-prylar och Giles kläder flyttas in i gästrummet. Sedan börjar charaden. Ska de lyckas hålla Alims hemligheter undan mammans granskande ögon? Giles är allt annat än nöjd och visar mer och mer missnöje. Nuru är inte heller speciellt nöjd. Hennes son bor i en liten lägenhet och har en brittisk kille som rumskamrat och hemma i Toronto har den jämnåriga kusinen precis köpt ett gigantiskt hus till sina föräldrar. Situationen blir ohållbar och till slut fungerar inte ens Carys kloka råd längre. Alim måste för första gången på länge ta tag i situationen alldeles själv.

Touch of pink har lite av allt – lite Bollywood, lite Fyra bröllop och en begravning, lite Bridget Jones och lite Borta med vinden. Klassiska teman som vi sett förut – kulturkrockar, missförstånd och kärleksproblem.

Men jag älskar Kyle MacLachlan som Cary Grant. Han gör en strålande insats. En total kontrast till resten av filmen, med sin stela elegans, sitt språk och sin pondus. Han höjer betyget på filmen som i övrigt inte ut tar ut svängarna speciellt mycket, och stundtals är väldigt förutsägbar. Men ändå inte som något annat du har sett.

Av Hanna Kastås