Tomtar & Troll – Den hemliga kammaren

Se upp, Pixar!

Det svenska animationsbolaget White Sharks första film är en varm och fin berättelse om hjältedåd, mod och den eviga kampen tomtar och troll emellan.

Tomtenissen Junior är en uppfinnarjocke i röd luva som bestämmer sig för att bygga en flygmaskin. Tillsammans med sin vän, fågeln Smygis, testflyger han den. Dessvärre går det inte riktigt som planerat och de båda störtar rakt in i Juniors labb. Rätt snart får Tomtefar nys om förödelsen och straffar Junior med att förbjuda honom ifrån att uppfinna på en hel månad. Istället hjälper Junior far sin med att bära in föda till matförrådet. Men var är all maten? Trollen har hittat den hemliga gömman och tagit alla bär, rovor och örter. Junior som vill bevisa för sin far att han visst kan ta stort ansvar bestämmer sig för att återta födan. Genom skogen, över berg och dalar, går färden. Och under resans gång får Junior och Smygis genomleva många strapatser som att bli jagade av dumma troll och en bindgalen igelkott med bisarr trippelpersonlighetsklyvning.

Det är en ovanlig företeelse att se svensk animerad film på bio. Bara därför kommer nu inom loppet av ett halvår två på raken – denna och ”Metropia”. Att man på senare tid satsat stort på svensk animation syns tydligt inte minst i ”Tomtar och troll”. Det är raffinerat och snyggt. Inget hafsverk här inte. Det finns två brister – den stela miljön och trollen, vars fyrkantiga utseende lämnar en del att önska.

Vidare har ”Tomtar och troll”-teamet lyckats väl med rollsättningen. Denna, som så ofta är ett problem i animerad film, är här väl genomtänkt. Varje skådis röst passar utmärkt till deras respektive karaktär. Att få höra Dogge Doggelito som bortgjort troll, Peter Stormare som livsfarlig igelkott eller Hans Alfredsson som klok tomtefar är en ren fröjd för öronen.

Filmens stora problem är karaktärerna. Det tydligaste exemplet är Junior. Som huvudrollsinnehavare är han för stel och känns mest som en dålig kopia av trollkarlsynglingen Harry Potter. Och Smygis, Juniors polare, som ska spela clownen i dramat kunde gärna fått oss att dra lite mera på mungiporna. Samtidigt är det svårt att inte charmas av en karaktär som bindgalne igelkotten Hilda/Taggen/Spiken.

Filmens story är enkel, småcharmig med flera smålustiga skämt inkluderade. Väl fånigt blir det ibland som när trollet Fejs tror att pajas betyder krigare och han går runt och skriker ”Jag är en pajas, jag är en pajas”. De yngre barnen, som filmen främst riktar sig mot, lär skratta i högan sky medan vi vuxna får nöja oss med ett småfniss här och där.

Att ”Tomtar och troll” har brister råder det inga tvivel om. Till trots är filmen en småcharmig och rolig historia som lär uppskattas av de flesta barn. Och visuellt sett är den en fest. Pixar lär få se upp, för här kommer White Shark.

Av Petter Stjernstedt