Together

Ett öde som känns

Jag lovade min fästmö att dö först, så hon skulle slippa uppleva den stund när vi båda inte längre fanns. Jag börjar inse att detta var ett stort misstag.

Filmen handlar om spillrorna av en familj som tappat sitt nav. Pål, Roger och Kristine är på väg till Teneriffa på semester när en olycka händer som lämnar Pål och Roger ensamma kvar. Kristine var mamman som fick allt att fungera och nu måste pappan Roger, förutom att hantera sin egen sorg, axla det tunga ansvaret att försörja och vara där för sonen Pål. Det blir för mycket för Roger och sakta får vi se en 12-årig pojke, som redan varit med om så mycket, tvingas bevittna när hans far försvinner ner i djupet.

Jag tillät mig själv att bli berörd av ”Together”, eller ”Sammen” som den heter på originalspråket norska. Jag kan tänka mig att många skulle väja för det otroligt uppenbara syftet med filmen, nämligen att få åskådaren att känna sorg, mörker och obehag. Från de ögonblick Kristine inte längre finns bombarderas man av bilder och situationer, där för att belysa allt det hemska och för att pressa fram tårarna. Detta fungerar dock på mig. Hela tiden tar jag Roger eller Påls plats och det gör förfärligt ont. De närgångna kamerorna och den melankoliska musiken gör sitt jobb väl och trots episoder av mindre hög kvalité, som ett komiskt inslag rörande en karatedräkt, når filmen ända fram.

Möjligen är detta en humörfilm, men hänge er och låt er beröras så lovar jag att ni får en filmupplevelse som sitter kvar i hjärtat när ni åter möter ljuset på gatan utanför.

Av Jonas Appelberg