This Is England

Vilsna skinnhuvuden i årets bästa film

Shane Meadows porträtt av en vilsen 12-åring i Thatcher-erans England gör det mesta rätt. Skinheadskulturen skildras både ömt och kritiskt. Med undantag för några smärre brister är This Is England en lysande film.

Shaun, spelad av fyndet Thomas Turgoose, är en mobbad 12-åring som finner vänskap i det lokala skinheadsgänget. Gängets ledare, den sympatiske Woody är ett skinnhuvud av den gamla skolan. Det är reggae, ska och arbetarklassromantik som gäller. Så en dag kommer Woodys gamle vän Combo tillbaka till gänget från en fängelsevistelse och allt förändras över en natt. Combo har gått med i högerextrema National Front, lyssnar på vit makt musik och skyller sin eländiga sociala situation på alla invandrare.

Det dröjer inte länge innan Combo tar över makten i det lilla gänget och Shaun börjar se upp till honom som den förebild hans döde pappa aldrig var. Snart driver spillrorna av Woodys kamratgäng runt i staden och hotar invandrare och klottrar rasistiska slagord.

Skildringen av nedsmutsandet av en från början positiv ungdomskultur är både sorglig att se och relevant. Meadows visar hur högerkrafter kunde ta över en från början multikulturell företeelse som skinheadsen var.

Musik spelar en stor roll i This Is England. Toots & The Maytals står för soundtracket under den första halvan, när gänget fortfarande står för något positivt. Under förtexterna mullrar Toots över ikoniska 80-tals bilder: Margaret Thatcher, Falklandskriget, kravaller och tidstypiska artister. Det är något av det bästa jag har sett på en filmduk i år. Men jag är inte helt säker på om det var ett smart drag att blanda reggae, ska och oi-punk med klassiska stråkpartier. Ibland får jag känslan av att Meadows skriver mig på näsan lite väl mycket med musikvalet när han lägger till stråkar på en sorglig scen.

Skådespelarna är en blandad kompott. Men framförallt Stephen Graham som gör Combo till något mer än bara en ond karaktär är fantastisk. Han är en olycklig man som kämpar mot sina inre demoner.

Shane Meadows delvis självbiografiska film är riktigt bra. Tyvärr har den ett fåtal scener som känns stela och arrangerade. Men som tidsdokument är det lysande. Meadows har gjort en film som inte bara ser bra ut utan även har något viktigt att säga. Men jag önskar att den här filmen hade gjorts i början av nittiotalet istället för 2007.


Av Nils Karlén