The Wackness

Årets film är äntligen här!

En tung marijuanadimma ligger över New York, sommaren 1994. Tupac och Notorious B.I.G dominerar listorna och Ben Kingsley gör sin bästa film sedan Sexy Beast. ”The Wackness” kommer att göra dig till en lyckligare människa.

Jonathan Levine bevisade med ”All the Boys Love Mandy Lane” att man kunde slakta ungdomar på ett innovativt sätt. Nu väljer han att propagera för 90-talet och hissar flaggan för The Notorious B.I.G, sommaren och valfri stimulantia. ”The Wackness” är ett drogkoncentrat av ”Pineapple Express”, plus en dos värme, humor (av ett annat slag än den i ”Pineapple Express”) och ett soundtrack som fanimej slår ”Top Gun”.

I ”The Wackness” spelar Josh Peck den lågmälde rebellen Luke Shapiro. Han flyter igenom tillvaron ständigt lagom pårökt och fäller den ena flummiga kommentaren efter den andra. På dagarna kör han runt med sin korvvagnsmaskerade marijuanavagn och på nätterna hänger han sig åt ett ändlöst festande. Däremellan snackar han ut hos den hippieinspirerade terapeuten Dr Squires (Ben Kingsley) – samtal som mestadels handlar om brudar, livet och droger; givetvis på ett metafilosofiskt sätt. Det ena leder till det andra och det andra visar sig i det här fallet vara en djup vänskap mellan Shapiro och Dr Squires, samt en tonårsaktigt frustande kåthet (kärlek) mellan Shapiro och Dr Squires dotter.

Storyn fungerar mest som en ursäkt för att pumpa oss fulla med 90-talets bästa låtar, dissekera manlig vänskap och pubertal kärlek, vilket inte spelar någon roll då vänskapen är av ”Leon”-karaktär, kärleken doftar ”Gilbert Grape” och musiken är bättre än soundtracket till ”Top Gun”. Ja, det tål att nämnas minst två gånger! Att detta sedan är Ben Kingsleys bästa roll sedan ”Sexy Beast” gör inte det hela sämre. ”The Wackness” är årets bästa film och frågan är om någonting kommer att ändra på det innan året gått upp i rök. Det skulle väl vara ”The Wackness 2” i så fall.


Av Magnus Blomdahl