The tree of life

Predikar filmens möjligheter

Årets Guldpalm gick till vad som förmodligen är den mest episka film som någonsin visats i Cannes. Terrence Malick visar klart och tydligt att för honom är himlen gränsen.

Årets vinnare av Guldpalmen är en 2 timmar och 20 minuter lång film om allt mellan himmel och jord. Malick har förlagt handlingen för sitt episka mastodontverk till Texas, där Brad Pitt dubblerar som både familjefader och Gud, eller kanske snarare en familjefader med Gudskomplex.

Den troende familjen utsätts för svåra prövningar som Terrence Malick skildrar i sin karaktäristiska impressionistiska stil. Kanske Malick tillsammans med Michael Mann är de enda nu arbetande Hollywood-regissörerna som man kan applicera termen impressionism på. Eller bör vi kasta in Michael Bay i smeten och problematisera frågan? Malicks kamera, i händerna på Emmanuel Lubezki (som för övrigt fotade Manns “Ali”) fångar upp karaktärernas kroppar och rörelser snarare än ramar i dem i en komposition. Precis som en naturfilmare skulle fånga in djur och natur. Och element av naturfilmen finns det självfallet gott om i “The Tree of Life”. I vanlig ordning är Malick minst lika intresserad av människor som han är av grodor som krälar i vass, månförmörkelser eller solkatter.

Terrence Malick är en regissör som i likhet med Jean-Luc Godard använder kameran för att kunna se. Robert Bresson definierade filmregissörens roll genom dessa ord: “Gör synligt det som utan dig aldrig skulle synas”. För Malick är den krisande familjen inte tillräckligt, utan han måste även filma vulkanutbrott, månförmörkelser genom teleskop, organismer genom mikroskop och solstrålar som i motljus sipprar fram genom vattenytor, eller genom Grand Canyons klippor.

Oavsett om “The tree of life” är en kristen, teologisk eller evangelisk film, så går det inte att bortse från att den är gjord av en sann mästare som oavsett hur man vrider och vänder på det predikar om filmens möjligheter mer än om något annat.

Av Stephan Ramstedt