The Stranger Inside

Jodie Foster är behållningen

Istället för att satsa på säkra kort så bestämmer sig Neil Jordan för att avancera det klassiska dramat om hämnd – något han kanske skulle ha tänkt över ett par gånger.

Neil Jordan som slog igenom med The Crying Game låter New Yorks busar smaka på Jodie Fosters vrede i ”The Stranger Inside”. Detta efter att hennes fästman brutalt mördats av ett gäng råbarkade kids. Lockande? Nja, det hade kunnat bli riktigt bra men då Jordan vill lite för mycket så blir det bara halvlyckat.

Intrigen är intressant och lockar med ämnen som hämnd och dödstraff. Hur långt får man egentligen gå? Tyvärr så väljer Jordan bort denna fråga. Istället söker han sig till provokationens grunda vatten och som tittare bottnar man redan efter en halvtimma, det blir helt enkelt lite tråkigt med allt detta ”hämnande”. Dels för att det är så fantasilöst iscensatt, men också för att pretentionerna ligger på en psykologiserande nivå som stör tempot i filmen: det ska förklaras hit och dit ett antal gånger för mycket.

Fosters själ reas ut till betraktaren och vi skall förstå. Jag vill inte förstå. Jag vill inte ha något arty våldsspektakel som tror sig kunna ställa frågor om mekanismerna bakom rubrikerna. Inte när fotot är så välstädat och allt känns så genomarbetat. Nä, fram för ruffigheten i ”Dirty Harry” eller ”Death Wish”. Där står våldet i centrum, inte huvudkaraktärernas känslor. Inte för att det inte går att ro iland en mix av ovanstående ingredienser, som till exempel i ”Falling Down”, men då krävs det att regissören har kommit till insikt om vad man egentligen vill berätta. Det känns inte som att Neil Jordan har det.

Med gnället ur vägen måste jag dock ändå slå ett slag för filmens faktiska kvaliteter varav en så klart är Jodie Foster, denna aktris som inte kan agera dåligt. Hon är ett av skälen till att man faktiskt kan gå och se ”The Stranger Inside” utan att skämmas. Värt att nämna är även den otäcka och intensiva misshandelsscenen i filmens inledning, samt Terrence Howard som Fosters alter ego. Han är detektiven som får i uppdrag att spåra upp Foster men kommer på sig själv med att känna ett visst släktskap med henne. Suveränt spel och en del intensiva scener alltså. Tyvärr räcker det inte till för ett bra betyg, även om Foster nästan lyckas blidka mig.


Av Magnus Blomdahl