The Silence

Becks pretentiösa tyska kusin

Kriminalfilm exporteras ofta från Sverige till Tyskland. “The Silence” har rest motsatt väg.

Prolog: En ung flicka cyklar i sommarvärmen. En bil åker bakom den unga flickan. Bilisterna stannar, våldtar och dödar flickan innan de kastar cykeln i diket.

20 år efter mordet inträffar en mer eller mindre kopia av dådet. Människorna på den tyska landsbygden tappar fattningen. Flickans kropp hittas inte, den odugliga polisen påstår att flickan förmodligen är vid liv. Den numera pensionerade kommissarien vars privatliv imploderade i samband med det första mordet tar en nedbruten poliskonstapel (frun gick bort i fjol) till hjälp för att reda ut brottet. En mordhistoria kryddad med lite sorgebearbetning. Vi har sett det förut, och det har aldrig varit särskilt kul. Det är det inte heller i händerna på Baran bo Odar som gör sin första sextioplussare i och med “The Silence”.

Det är typiskt att den större delen av svensk filmindustri producerar kriminalfilm som skeppas till tyskarna när deras egna krimfilmer tydligen ska visas på Stockholm Filmfestival. “The Silence” skiljer sig dock lite från valfri “Beck”, “Van Veeteren” eller “Kommisarien och Havet”. Karaktärerna är något uppskruvade. Ulrich Thomsen spelar pedofil med fånig åttiotalsfrisyr. Burghart Klaußner som spelade fascistprälle i Hanekes sönderhyllade “Det Vita Bandet” spelar här den gamla kommissarien med kontrollbehov som återöppnar sin gamla utredning bakom ryggen på polisen. Bäst är ändå Sebastian Blomberg som spelar den sörjande polisen som bondar med Klaußners föredetting.

Blombergs karaktär skulle vara helt malplacerad om han inte var trovärdig i rollen. Han verkar vara en oplanerad och ofrivillig comic relief som får skrika och gestikulera hur fan han än vill. Och dessutom får han ha på sig sin döda frus klänning vilket, om det nu var tänkt som ett skämt, både är roligt och hemskt. Jag skulle dock chansa på att bilden av Blomberg i klänning ska vara en bild av svår sorgebearbetning, det finns inget som pekar på motsatsen. Förhoppningsvis klipper någon ihop Blombergs scener och lägger upp videon på Youtube. För det är knappast värt att ta sig i genom en visning av denna Becks pretentiösa tyska kusin som både låter, ser ut och stinker tv-film.

Av Stephan Ramstedt