The Secret Life of Words

Sorgligt och vackert på samma gång

Hanna är ett mysterium för sin omgivning. Hon är en av flitigaste arbetarna på fabriken, är aldrig sjuk eller ledig, men samtidigt helt isolerad från sina arbetskamrater. Till slut får hon order av chefen att ta ut lite semester.

Hanna som är döv jobbar på en grå och tråkig fabrik. Hon ler aldrig och håller sig för sig själv, stänger av och på hörapparaten när det passar henne. Hela hennes liv verkar vara grått och trist. En dag blir hon uppkallad till chefen, som tvingar henne att ta hennes första semester. Ovan packar hon väskan och åker, men i stället för att vila upp sig slutar det med att hon tar jobb som sjuksköterska på en oljerigg. Hon ska ta hand om en man som brännskadats i en olycka och nu är temporärt blind. Oljeplattformen är en isolerad och fascinerande plats mitt ute i havet. Det är bara män som arbetar och lever där under extrema förhållanden. Där bland vindarna och vågorna, mitt ute i ingenstans, träffar hon likasinnade, såna som helst håller sig för sig själva.

Sarah Polley spelar den skygga och mystiska Hanna helt fenomenalt och Tim Robins gör sig bra i rollen som hennes patient Josef, även de övriga håller hög klass. Lägg märke till Julie Christie i en liten roll. Josef som förlorat synen pratar desto mer, vilket till en början irriterar hans tillbakadragna sjuksköterska. Men sakta utvecklas och förändras deras relation, sakta sträcker sig två själsfränder tafatt mot varandra. Ord som befunnit sig gömda i en konstig tystnad bryter sig loss. Lögner, hemligheter från det förflutna, sanningar, smärta och mitt i allt det allvarliga finns det ändå lite humor. Ord som varit tysta har en enorm kraft, men när det exploderar sker det i stillhet.

Regissören Isabel Coixet har tidigare arbetat med Sarah Polley, i filmen Mitt liv utan mig. Och det märks att de kommer bra överens. Båda är de experter på att hur man säger mycket med små medel. Det är också det som är grejen i denna film, Coixet tar tid på sig att berätta detta nakna avskalade drama med tysta explosioner. På en och samma gång lyckas den vara långsam, intensiv, sorglig och vacker. Den är dessutom väldigt snyggt filmad till ett bra soundtrack. Men framförallt är det kanske Sarah Polley som gör denna film. Hon väljer sina roller med omsorg, det känns och man kan inte annat än kapitulera. Håll ögonen öppna för regissören Isabel Coixet, som också gjorde ett bidrag till Paris, je t’aime, är snart aktuell med en ny film, The Dying Animal.


Av Caroline Aflalo