The Omen

En amatörteateruppsättning av originalet

Nu har äntligen datumet 060606 inträffat, och Satans avkomma har sett dagens ljus på jorden. Han ska ta över ruljansen och göra livet surt för oss allihop, men måste växa till sig lite först. Tvivelaktiga individer ser efter födseln till att han får växa upp under makarna Katherine och Robert Thoms beskydd.

Pojken döps till Damien och verkar vara som vilken tjurig liten unge som helst. Att det sker besynnerliga saker när han är i närheten är det väl ingen som riktigt reflekterar över, och när Robert träffar en präst som dillar om att Damien är Satans son och måste dödas med hjälp av sju knivar reagerar han som säkert de flesta av oss hade gjort – tror att prästen är en galning. Men fler hemskheter inträffar, och vips så är Robert övertygad om att prästen faktiskt talade sanning. Nu har han bara ett mål i siktet. Att Damien ska dö.

En psykologisk thriller med övernaturliga inslag? Ja, övernaturligt dålig rollbesättning kan jag hålla med om. Den som kom på att Julia Stiles skulle vara med här borde få sparken direkt. Hon kan gärna stanna kvar i de menlösa tonårsfilmer hon brukar figurera i, för jag kommer aldrig att kunna ta henne på allvar. Jag bara sitter och hoppas på att ungen ska ta död på henne så att filmen kan räddas.

Dessvärre kanske det inte hjälper om hon försvinner, för den som fått förtroendet att göra rollen som pappa Robert, som Gregory Peck gjorde så oerhört bra i originalfilmen, heter Liev Schreiber. Vem det är? Det han är mest känd för är väl sin insats som Cotton Weary i Scream-filmerna, för ingen kan väl påstå att The Manchurian Candidate var speciellt minnesvärd? Hans prestation i Omen är om möjligt ännu blekare än den som Julia Stiles levererar, och det blir så stelt alltihop. Även om han ska vara en stel ambassadör borde man anstränga sig lite mer om man ska göra psykologisk thriller!

Det känns som om regissören skrivit upp alla grejer som var med i originalet och på ett ofta krystat sätt tagit med varje detalj i sin egen version bara för att föra tankarna till förlagan. Har man sett den så är det här som att se en amatörteateruppsättning av samma film. Det enda som överraskar är att de har misslyckats totalt med att få den ens i närheten lika kuslig som förlagan. Att göra Omen med hjälp av chockeffekter som inte håller måttet blir bara pinsamt, och de inblandade måste väl ändå skämmas över resultatet när de ser vad de har ställt till med.

Jag drömde mardrömmar om originalfilmens Damien när jag såg originalet på 80-talet, han var psykologisk skräck personifierad. Den här nye lillskiten (Seamus Davey-Fitzpatrick) ser väl lite ondsint ut då och då, men påminner ändå mest om vilken tjurig femåring som helst. Jag befarar att vi kommer att få se honom i en rad filmer framöver. Han kommer att dyka upp som gubben i lådan precis som den hemske Haley Joel-Osment, som alltför ofta får roller bara för att han är bra på att se plågad ut.

Av Mattias Backström