The Life Aquatic

Life aquatic kokar av intryck

Det här en film som ingen annan, åtminstone inte på väldigt länge. Bill Murray gestaltar den avdankade undervattensfilmaren Steve Zissou, som ska spela in sin sista film. Historien om jakten på jaguarhajen som åt upp hans bästa vän och kollega Esteban. En film som tål att ses om, om och om igen, skriver vår recensent.

Det finns många obetalbara scener i den här filmen. Både stora och små. Som när Steve Zissou knäpper iväg en liten ödla med sitt finger. Eller när Ned frågar Steve om det är okej att han kallar honom pappa under en inspelning.

The Life aquatic öppnar upp en hel värld av sköna karaktärer och udda företeelser. Wes Anderson tar ett steg från sin tidigare produktion, The Royal Tennenbaums, och gör här en film utan några hämningar. Allt är tillåtet i Zissous värld, inget är för konstigt – det bara finns. Steve Zissou är immun mot pistolkulor, okej. David Bowie-låtar på portugisiska, utmärkt. Jeff Goldblum som en något feminin undervattenforskare med tysk superdisciplin, funkar.

Skådespelarinsatserna är helt utomordentliga. Owen Wilson och Cate Blanchett är perfekta som den ordentlige flygkaptenen Ned (Steves eventuella son) och den engelska journalisten Jane med ett faderlöst barn i magen. Men bäst är ändå Bill Murray i huvudrollen som Steve Zissou. Han gör tveklöst den bästa och roligaste manliga huvudrollen i någon film som kommer att visas under lång tid framöver. Att det inte finns någon rättvisa i filmvärlden bevisades genom att han inte belönades med en Oscar för den här prestationen. Hans replik "Do the interns get glocks?" är för övrigt obetalbar. Men den måste förstås upplevas i sitt sammanhang.

The Life aquatic formligen kokar av intryck och det är nästan omöjligt att ta till sig allt samtidigt. Det finns en hel värld att leva sig in i, där jag vill stanna väldigt, väldigt länge. En film som tål att ses om, om och om igen.

Av Esbjörn Guwallius