The International

Tråkig underhållning

Clive Owen flänger runt i världen för att stoppa en ondskefull bank i Tom Tykwers internationella men ack så uddlösa thriller.

Clive Owen har en leverfläck i nacken. Det är dock oklart huruvida denna leverfläck är permanent eller om den sattes dit under inspelningen av “The International”. Hur som haver så är leverfläcken som skymtar förbi på duken några enstaka gånger det bästa som denna film har att erbjuda.

“The International” handlar om Clive Owen som ränner runt i världen för att stoppa en ond bank som gör skumraskaffärer med vapenindustrin. Vi besöker flertalet länder som tyvärr framställs som identiska och det krävs en fet textskylt för att klargöra vart vi befinner oss. Det är bara Istanbul och New York som har några utmärkande drag, Milano och Berlin lämnas totalt karaktärslösa.

Historien som berättas av Tom Tykwer har berättats många gånger förut. En man måste arbeta mot sin totalt oförstående och obeskrivligt fega arbetsgivare för att kunna ta fast boven i dramat. Till sin hjälp får han ett antal personer med olika egenskaper. I “The International” består dessa av den ambitiösa, snygga och felfria Naomi Watts, den rappkäftade och “street-smarta” Felix Solis samt den gamle och annars rätt karaktärslösa Jack McGee. Dessa skådespelare gör alla skrupelfria insatser, men det är ändå Clive Owen som filmen handlar om och han är mästerlig, eller rättare sagt, hans leverfläck är mästerlig. Leverfläcken är en överflödig detalj som kanske inte ens är avsiktligt placerad, men den är där och skapar spänning trots allt, och i mina ögon så är det detaljer som Clive Owens leverfläck som är själva essensen av konsten vi kallar cinema.

Jag överdriver självfallet, men då man skapar stor antispänning (som inte bör förväxlas med tristess) genom att klippa kvickt och låta filmen flöda i ett snabbt tempo så är det just tvetydiga detaljer, som en leverfläck, som får stå för spänningen.
Man brukar kalla Alfred Hitchcock för “the master of suspense” men jag är övertygad om att Jean-Pierre Melville har gjort sig mer förtjänt av den titeln. Tågscenen i “Un Flic” är mitt bildbevis. Där låter Melville sin karaktär hoppa ner från en helikopter till ett tåg, väl inne i tåget får karaktären i lugn och ro byta om och tvätta sig innan han går och gör det han ska. Långsamma sekvenser som denna är bevisligen mycket mer effektiva än sekvenser där publiken får en ny bild att kolla på var och varannan sekund.

“The International” är en thriller i stil med Spike Lees senare filmer. Filmer som tar upp intressanta ämnen, men som inte har något vettigt att säga. Till skillnad från Lees ”Inside Man” så är “The International” i alla fall god underhållning. Tråkig, god underhållning bör tilläggas.


Av Stephan Ramstedt