The Incredible Hulk

Ingen hjärna, mycket muskler

Forskaren Bruce Banner flyr från militären efter experimentet som förvandlade honom till det gröna monstret med behärskningsproblem. Kommer han att hitta ett motgift innan den genetiskt förbättrade yrkessoldaten Emil Blonsky sätter klorna i honom? Och hur många explosioner kan man klämma in på två timmar?

När Ang Lee en aning oväntat tog sig an den gröne, arge jätten för snart sex år sedan valde han en betydligt mörkare och mer psykologiserande ton än vad som återfinns i ”The Incredible Hulk”. Lees ambition att bygga på ett par lager på Marvels kanske mest endimensionella hjälte var på det hela ett lovvärt försök som dock inte nådde den ekonomiska framgång som förväntades, och fansen svek. Det lär man undvika den här gången, för regissör Louis Leterrier har med ”The Incredible Hulk” valt en bredare och mer lättillgänglig väg – den stavas mestadels action. Och för all del, mycket snygg sådan.

Borta är däremot Banners ambivalens inför monstret inom honom samt ett djup i både tematik och karaktärer som gjorde att Lees version åtminstone stack ut ur den nu enorma mängden filmer som är baserade på Marvels superhjältemytologi. Personligen tycker jag inte att det är våldsamt upphetsande, men fans av ”Ironman” och liknande filmer kommer förmodligen inte att bli besvikna.

Castingmässigt är klassen hög även om karaktärerna mestadels är stereotyper. Edward Norton, som också varit med och skrivit manus, har lyskraft filmen igenom till att springa runt och se bekymrad ut. Tim Roth är alltid intressant även om han här får alldeles för lite utrymme, och William Hurt spelar sin stålgråa elake general så pass konsekvent bistert att han i slutändan balanserar över på rätt sida om det löjeväckande. Även om det är hårfint. Liv Tylers karaktär Betty Ross är dock ett platt kuttersmycke även mätt med Marvelmått. Hennes enda funktion är att vara söt, smart och förstående, vilket känns trist.

Överlag håller inte kemin mellan Norton och Tyler, och som brukligt när det gäller actionfilmer så haltar de mer dramatiska scenerna avsevärt. Likaså alltså de romantiska, och i denna film faller även försöken till komik platt. Det blir stundtals så där jobbigt tyst i biosalongen. Spiderman-filmerna lyckades till exempel betydligt bättre i just det avseendet.

Visuellt är det helgjutet, mest minnesvärd är den monstruöse superskurken ”The Abomination”. Och själva Hulken? Han är mindre, senigare och långhårigare än i Ang Lees version, men fortfarande lika arg. Ironiskt nog ser han mer sofistikerad ut än i tidigare filmer, tv-serier och serietidningar.

Det epitetet gäller annars alltså inte för filmen som helhet.


Av Jake Bolin