The Fountain

Vacker men snurrig science fiction

Darren Aronofskys The Fountain är en filosofisk science-fiction film om kärlek, besatthet och tanken om evigt liv. Låter det pretentiöst? Det är bara förnamnet. The Fountain är ett visuellt fyrverkeri som mest av allt vill vara en Kubrick-film, men har en bit kvar till den nivån.

Tommy (Hugh Jackman) är en cancerforskande hjärnkirurg på vippen att göra ett viktigt genombrott i sin forskning. Hans fru Izzy (Rachel Weisz) har en elakartad hjärntumör och är illa däran. Samtidigt som Izzy blir sjukare och sjukare pressar Tommy sig själv att arbeta mer för att få fram ett botemedel innan det är försent. Men det här är bara en av filmens tre berättelser, parallellt får vi följa 1600-tals spanjoren Tomas (Jackman) som på uppdrag av den vackra drottning Isabel (Weisz) letar efter en glömd maya-pyramid i Latinamerikas regnskog. Och till sist får vi även följa Tom (Jackman igen) flera hundra år i framtiden, då han färdas igenom rymden i en stor bubbla.

Om det låter snurrigt så är det precis för att det är det. Inget förklaras direkt i den här filmen och även om det kan ha sin charm så känns det som om manuset har blivit väl luddigt. När man dessutom för sjunde gången får se Hugh Jackman sitta i skräddarställning och filosofera om livet samtidigt som han reser i rymden i sin stora genomskinliga bubbla, ja då blir det lätt lite för mycket av det goda.

Men även om det här inte är en storbudgetfilm så har den några riktigt vackert genomförda scener, framförallt forntidens maya-pyramid är läcker. Både Jackman och Weisz är bra i huvudrollerna även om de kämpar med en del dialogmaterial som kanske borde putsats lite till.

Darren Aronofsky har siktat högt och det är lovvärt. Att han dessutom valt science fiction filmens form ger, i alla fall hos mig, pluspoäng. Men jag tycker att manuskriptet inte riktigt håller måttet och den filosofiska sidan av filmen blir lätt tramsig. Jag har ändå ganska stor behållning av The Fountain. Det är en snygg film att se på, den sorgliga kärlekshistorien griper faktiskt tag lite grann och Hugh Jackman och Rachel Weisz är trevliga att titta på.

Av Nils Karlén