The Eye

Jessica Alba för hela slanten

”Det man inte vet tar man inte skada av”, heter det så ju fyndigt. Men hur är det då med saker man ser? Om man helt plötsligt börjar se saker som inte verkar vara på riktigt, kan man då ta skada av dem? Där har du Jessica Albas inre monolog i denna lyckade skräckfilmsremake.

Det är lätt att glömma bort att Jessica Alba faktiskt är en duktig skådespelerska, för det är hon. I alla fall när hon slipper springa runt som en Fantastiskt korkad blå superkvinna.

Det är tur att hon är bra, för i "The Eye” är det verkligen Jessica för hela slanten. Från ruta ett tills att eftertexterna börja rulla, men det fungerar. Det handlar egentligen inte om att hon är så behaglig att titta på, även om det nog är så producenterna och de castingansvariga har tänkt. Nej, det handlar om att Jessica Alba känns rakt igenom sympatisk. Och i en roll där det mesta lämnas fritt för tolkning, är det just denna egenskap som gör att jag ändå bryr mig om rollfigurens öde.

Vad handlar då filmen om? Jessica gestaltar Sidney, blind sedan en diffus olycka i barndomen, som får chansen att se igen. Genom en ögontransplantation. Filmen är alltså en remake på bröderna Pangs Honkong-klassiker med samma namn, så jag behöver väl knappast nämna att den där ögontransplantationen medför vissa komplikationer. Visst, Sidney får sin syn tillbaka, men hon får också någonting på köpet. Hon börjar se... ja, vad är det hon ser egentligen?

"The Eye" är en bra skräckfilm. Visst, den är lite repetitiv, och man känner igen det mesta från tidigare filmer i samma genre. Men likt förbannat så blir jag skrämd gång på gång. Och dessutom håller historien håller hela vägen. Det här är en perfekt film för den som inte vill ha det där allt för krävande, men vill bli ordentligt underhållen.

Av Per Marklund