Taken

Mossig actionsoppa

Ex-spionen Liam Neeson tvingas rycka in för att frita sin dotter som kidnappats under en tur till “farliga” Frankrike. Resten hade vi kunnat vara utan.

Kanske är det helt och hållet Luc Bessons (manus) fel, eller Pierre Morels (regi) … nja, det känns lite trist. Vi säger att det är Liam Neesons fel. Han är helt enkelt inte bra och frågan är om han någonsin varit det? Jo, men visst var det Liam vi såg i Sam Raimis ”Darkman”. Den var ju bra och Jan de Bonts ruskiga ”The Haunting” … eller just det ja, det var ju ruskig på fel sätt. Hmm, sorry Neeson du borde kanske ta och återgå till boxningen, göra en Rourke och sedan satsa på en Tarantino-comeback. Eller varför inte avnjuta ålderns höst som reklampelare för The Well Hung Club. Jag röstar för det senare alternativet, det är coolt med stora snoppar.

Som ni ser så är det svårt att få ner någonting seriöst om ”Taken”. Historien om den avdankade agenten som tvingas till att ta kål på halva Europa för att rädda sin dotter från ett liv som tvångsprostituerad liknar mest någonting som skulle gått direkt till video på 80-talet. Något smutsigt och fult som videoaffärerna hade varit tvungna att hyra ut bakom disk. ”Taken” är smaklös.

Till att börja med så stinker skådespelarna. Liam Neeson är kass (där ser man), Famke Janssens platta spel svider, var det verkligen hon som var så bra i ”The Wackness” och ”100 Feet”? Övriga karaktärer är antingen buskiga män med mörka ögon eller blonda brudar med stora bröst. Då och då skrattar man, mycket. Man skrattar åt det löjliga våldet, den övertydliga rasismen och tramsandet kring ämnen som trafficking och prostitution, jo Luc Besson har skrivit manus, men när inte ens Liam Neesons gubbiga luffarskinnrock/jacka lyckas beröra mig längre, då vill jag bara stänga av. Jag skiter fullkomligt i om han lyckas rädda sin blåögda dotter eller ej.

Taken kanske funkar som bakfylleaction för en och annan fjortonåring men i kontrast till moderna actionfilmer som ”MI3”, Bourne-trilogin och ”Wanted” så faller den platt till marken. Och det kanske inte ens är Neesons fel utan utvecklingens.

Av Magnus Blomdahl