Systrar i jeans

Supertöntigt och jättelöjligt

Filmen följer fyra kompisar under en mycket speciell sommar. Väninnorna har känt varandra länge. Deras mammor träffades nämligen under en kurs för gravida kvinnor, och flickorna har under sina 16 år delat både sorger och glädjeämnen. Trots det är de alla mycket olika varandra, både till sätt och till utseende. Nu ska de för första gången skiljas åt och tillbringa sommaren på varsitt håll. Det här en jättetöntig film, skriver vår recensent.

Går det att göra en film som kretsar kring ett par jeans? Ja, tydligen, men det här är inte vilka jeans som helst, de är magiska. Ett kompisgäng bestående av fyra tjejer ska för första gången splittras under sommaren. Den glada Bridget ska på fotbollsläger i Mexico, den blyga och pryda Lena (Rory i Gilmore Girls) ska till Grekland, smarta Carmen ska hälsa på sin pappa och rebellen Tibby ska stanna kvar och jobba på stormarknaden.

När de hittar de här jeansen som passar dem alla trots olika kroppsformer, bestämmer de sig för att skicka runt dem mellan sig under sommaren för att på så sätt hålla kontakten. De sätter upp vissa regler kring användandet av jeansen och de måste skriva ett brev och berätta vad som hänt dem under veckan med jeansen när de skickar dem vidare.

Det här är en berättelse om fyra tjejkompisars sommar och hur de utvecklas under den. Naturligtvis har jeansen ingenting med det att göra egentligen och naturligtvis är det här en jättetöntig film. Den är menad för tonårstjejer som ska känna igen sig i kompisgängets problem. Hur det är att varken vara barn eller vuxen, utan någonstans mitt emellan.

Men det är inte bara kompisgänget som har problem utan även filmen. Den har en superlöjlig historia och karaktärerna pratar som tonåringarna i Dawsons Creek, fast hundra gånger värre. Vem pratar så där i verkligheten? Dessutom är den fylld till bredden av klyschor. En del gånger lyckas den dock använda dessa klyschor på ett mer medvetet sätt och då blir det faktiskt roligt.

Systar i jeans vill ge sken av ett djup den inte har. Det här är egentligen samma gamla amerikanska tonårsfilm som man har sett för många gånger, med samma stereotyper. Skådespelarna är okej, men de kan inte göra så mycket med sina karaktärer, när dialogerna och manuset är som det är. Den som gör bäst ifrån sig är den lilla tjejen Bailey, som spelas av Jenna Boyd, som har leukemi. Men när hon också börjar prata så där äckligt förnuftigt går det för långt. Jag tycker faktiskt att man ska undvika den här filmen.

Av Caroline Aflalo