Synecdoche, New York

En bergochdalbana
i tid och rum

Mannen bakom “Eternal Sunshine of the Spotless Mind” gör storartad regidebut med en film som utnyttjar filmkonsten till det yttersta.

Jag vet inte var jag ska börja. Charlie Kaufman (Eternal Sunshine of the Spotless Mind) borrade under två timmar sig in i mitt huvud och skapade sådan oreda att jag nu inte riktigt vet vad som hände. Kaufman börjar med att göra en helt vanlig film enligt konstens alla regler men slutar med att utforska filmkonstens alla möjligheter till fantastiskt skapande. Han leker med kronologin, vänder upp och ner på allt som är normalt och skapar total oförståelse och maximal njutning.

Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) är en framgångsrik teaterregissör och familjefar. Han är gift med Adele (Catherine Keener) och har tillsammans med henne dottern Olive (Sadie Goldstein). Äktenskapet knakar i fogarna och medan Caden egentligen är nöjd med sin situation, trots lite oskyldigt flörtande med kassörskan på teatern, så kräver Adele en radikal förändring. Hon ska ställa ut sin konst i Berlin och bestämmer sig för att hon inte vill ha Caden med sig.

Det framgår ganska snart att Adele inte tänker komma tillbaka och det är nu filmen tar fart. Caden tappar fattningen, bryter ihop, och mitt i allt vinner hans senaste uppsättning en prestigefull utmärkelse följt av en stor summa pengar. Cadens hypokondri får fritt spelrum och flörtandet med kassörskan, Hazel (Samantha Morton), når nya höjder. Caden bestämmer sig för att sätta upp en pjäs om sitt liv med sina nyvunna pengar för att bearbeta allt som händer. Planen är i början rätt enkel men eskalerar snart lavinartat. Pjäsen blir till ett nytt liv mitt i livet där Cadens dagliga händelser spelas ut framför honom, av skådespelare i realtid.

Länge tänkte jag på vad “Synecdoche, New York” egentligen handlade om. Man skulle kunna säga att den handlar om nuet vi konstant lever i, döden vi oundvikligen kommer möta eller kärlekens sjuka järngrepp kring vår tillvaro. Men skulle jag säga att den handlade om just dessa saker, hade jag nog inte gjort filmen rättvisa. “Synecdoche, New York” blir vad man gör den till. De få ramar den följer är så genomskinliga att man knappt kan se dem. Charlie Kaufman själv säger att hans film är till för att individuellt tolkas. Den mening man finner är precis den han ville förmedla.


Av Jonas Appelberg