Suspect zero

En hyfsad rulle i videohyllan

FBI-agenten Thomas Mackelway har kommit en seriemördare på spåren. Emellertid verkar denne förövare följa ett annat mönster än vi är vana vid – samtliga hans offer är själva seriemördare.

Amerikanska seriemördarfilmer finns det gott om. Suspect Zero är ännu en, och kommer knappast få någon att höja på ögonbrynen. Här är det återigen två FBI-agenter av motsatt kön med en romantisk historia bakom sig som ska jaga en galen man. Man har sett det förut och det blir aldrig mer än en hyfsad rulle i den lilla lokala videobutiken med dåligt utbud.

Som i alla filmer med en serial killer så finns det någon unik liten twist. Vanligtvis brukar detta vara just metoden den vansinniga mördaren använder för att döda sina offer, eller kanske vad han sedan gör med dem. Här är det en man som helt saknar mönster. Han slår till över hela USA och liken dyker upp flera delstater ifrån deras hem.

Rör det sig om den perfekta mördarmaskinen? Inget upprepat beteende gör det omöjligt att skapa en psykologisk profil och förutsäga nästa mord. Allt är givetvis inte som det verkar i Suspect Zero, och snart kommer det in övernaturliga fenomen i bilden. Det handlar om folk med psykiska krafter som kan använda sig av fjärrseende. Mer kan egentligen inte sägas utan att förklara allt för mycket.

Trots bra rollprestationer från Carrie-Anne Moss och Ben Kingsley så lyfter aldrig Suspect Zero. Det är helt okej och snyggt filmat men inget mer. Man har lagt ner energi på häftiga effekter kring fjärrseendet som istället borde ha använts på att göra karaktärerna intressantare. Tänk till exempel på Seven i samma genre där vi bryr oss om Brad Pitt, hans relation med sin polispartner och sin flickvän.

Jag blev besviken på E. Elias Merhige som har regisserat Suspect Zero, då han tidigare har filmat Shadow of the Vampire. En film som lyckas vara både spännande och rolig när den berättar om inspelningen av Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu. Den historien är mer underhållande än Suspect Zero faktiskt. Better luck next time.

Av Fredrik Asplund