Surrogates

“Surrogates” behöver
mer poesi

“Strange days”, “Blade Runner”, “Total Recal”, “Terminator” och “Matrix”. Det finns lite av allt i “Surrogates”, filmen som bygger på serieromanen “The surrogates” av Robert Vendetti.

Historien utspelar sig i en nära framtid där människor tillbringar all sin tid i sina hem sittandes i en stol, och skickar ut högteknologiska robotar (surrogates) för att sköta deras dagliga liv. Surrogates är en snyggare och yngre version av dem själva eller någon som ser helt annorlunda ut, som personen i fråga önskar att hon såg ut (kan ju ses som en metafor för dagens samhälle om man vill). Inte helt främmande om man tänker hur många timmar man spenderar framför datorn och pratar med människor utan att se dem framför sig i verkligheten. Upplägget bådar gott och man hoppas på en ny klassiker.

FBI-agenten Tom Greer (Bruce Willis) jobbar med ett mordfall vilket leder till en större och mer världsomfattande problematik. En historia som ger höga förväntningar, men tyvärr inte infrias.

Det som saknas här är ett djup, en omvälvande tanke, en substans. Se framför dig “Blade Runner”, som utspelar sig i ett evigt regnigt Los Angeles, ta bort all poesi, den där dystopiska känslan och du har “Surrogates”. Eller tänk dig “Matrix” fast bara lite hastigare gjord och mindre genomtänkt och du har “Surrogates”. Det är synd, för det kunde ha blivit något stort ... men det blev en opersonlig berättelse som inte nådde dit den ville. Det känns som om regissören Jonathan Mostow haft för bråttom, inte riktigt gett sig hän i möjligheterna som fanns med den här historien.

Jag vill trots det inte avfärda den här filmen helt, den är värd att ses och man kan sammankoppla många saker med dagens utseendefixering, plastikmani och rädslan för att dö eller bli utsatt för brott. Det är alltid intressant med filmer som siar om en snar framtid, speciellt nu när vi befinner oss i framtiden ... eller!?

Av Jonny Holmberg