Sunshine Cleaning

Glädjen i att skura blod

En av producenterna bakom Little Miss Sunshine är tillbaka med en ny film. Denna gång en feelgood om liksanering.

Precis som ”Little Miss Sunshine” kan man placera ”Sunshine Cleaning” i samma fack som filmer som ”Juno”, ”Napoleon Dynamite” och ”Garden State”. Filmer som, ackompanjerade med trallvänlig popmusik, berör ämnen som alienation, dysfunktionella familjer och otillräcklighet. Precis dessa ämnen tas upp i ”Sunshine Cleaning”, men tyvärr på ett väl enkelt och ihåligt vis.

I början av filmen är Amy Adams karaktär Rose en städerska som är allt annat än nöjd med sin karriär, vi får således veta att man inte bör vara nöjd med sig själv om man arbetar med att städa upp efter andra. Genom den gifta poliskonstapeln, tillika ungdomskärleken, Mac som hon regelbundet och nattligt träffar på motell, får Rose reda på att man kan tjäna stora pengar på att städa upp efter folk som dött. I ett desperat behov av pengar – hennes lille son har nyss blivit utkastad från skolan efter att ha slickat lärarinnans ben och behöver placeras i en privatskola – rekryterar Rose hennes odåga till syster och tillsammans startar de firman med det passande namnet Sunshine Cleaning.

Att en film som delvis handlar om liksanering kan vara lika lättsam och skämtsam som ”Sunshine Cleaning” hade jag aldrig vågat drömma om. Det är knappast en sanningsenlig bild av hur det är att skrubba bort hjärnrester från väggar vi bjuds på i denna film.

”Sunshine Cleaning” är bara en av många indiefilmer som är tillräckligt modiga för att ta sig an jobbigare frågor än vad en ordinär industrifilm vågar. Förutom att kretsa kring liksanering så handlar ”Sunshine Cleaning” främst om sorgebearbetning. Men man vågar även inkludera en handikappad karaktär och en homosexuell karaktär, vilket inte är alltför vanligt att se på den vita duken. Problemet är dock att man inte riktigt vågar fördjupa sig i de ämnen man väljer att ta upp. Det finns få lärdomar om eventuella arbetsskador som drabbar liksanerare, och inte heller kan man lära sig särskilt mycket om hur man kan hantera svåra förluster.

Amy Adams är, trots sin relativa naturlighet, lite för snygg och ”Sunshine Cleaning” är film som är lite för glättig för att man ska kunna ta den på allvar.

Av Stephan Ramstedt