Sucker punch

Vag käftsmäll

Zack Snyder är tillbaka med en ny film där flickor i skolkostym sparkar rumpa med ypperlig precision, till skillnad från Snyder själv som har stora problem med siktet i “Sucker punch”.

 En ridå går upp. En kvinnoröst förklarar att skyddsänglar kan ta vilken form som helst, en gammal gubbe, en ung flicka. Notera gärna. Det kan återkomma mot slutet. Låt oss göra det enkelt för oss. För regissören Zack Snyder betyder mer mer och inget annat. I “Sucker punch” skickar han oss mellan olika dimensioner, låter oss bevittna slagsmål mellan flickor i skolkostym och nazister, samurajinspirerade jättar och drakar. Trots att vi inte lämnar den bordell/anstalt för mentalt instabila som vi tillsammans med filmens huvudkaraktär Baby Doll blir instängda i efter filmens korta prolog. Snyder låter sig inte ens begränsas av filmens tre väggar.

Filmens struktur är som hämtad från tv/dator-spelets. Baby Doll får i filmens början fem uppdrag som hon ska genomföra. Vart och ett av dessa uppdrag består i att hon (tillsammans med hennes gäng) ska kämpa en imaginär kamp mot diverse monstruösa symboliska gestalter för den ondska som förtrycker flickorna i verkligheten. Under denna kamp utförs ett verkligt uppdrag som gänget utför medan Doll hänför hela anstalten med en dans. Hälften av filmen utspelar sig alltså i en annan dimension där flickorna slåss mot monster och nazister gjorda av klockor och ånga. Dessa sekvenser är perverst extravaganta men blir snart olidligt tröttsamma. Och dessutom undrar jag hur en dans som förtrollar en publik på det sätt som Baby Dolls gör ser ut.

Zack Snyder har utan tvekan en hel del pretentioner med “Sucker punch”. Men att kalla filmen feministisk eller på något annat sätt kritisk vore att dra saker lite för långt. Filmen slutar med att Baby Doll upprepar de ord som hennes vägledare sade: “You have all the weapons you need.” Vilket i sammanhanget betyder att oavsett i vilken situation du befinner dig i kan du alltid förändra den till det bättre. En fin tanke, absolut. Men också lika förenklat som man kan vänta sig av en korkad actionfilm med övertydliga ambitioner. “Sucker punch” må vara ett audiovisuellt underhållande spektakel, men det pseudosubversiva knytnävsslaget Snyder riktar mot samhället lämnar dock endast ett futtigt ärr i formen av en vitsippa.

Av Stephan Ramstedt