Submarine

Ironins varma snuttefilt

Richard Ayoade har gjort en film om en ung walesare som upplever en typisk indieuppväxt. “Submarine” är en stark kandidat till årets sämsta film.

“I haven’t allowed myself to choose The Adventures of Antoine Doinel”.
Så beskrev regissören Richard Ayoade sin motivering till varför Rohmer och inte Truffaut intog första plats på listan över hans tio favoriter av allt Criterion Collection har distribuerat. Inget ont om Truffaut men i jämförelse med Rohmer är han en nolla (i gott sällskap, bör tilläggas). Att Ayoade gillar Truffaut är något som är pinsamt och plågsamt uppenbart i “Submarine”.

Nu är visserligen Ayoades referensramar bredare än de verk som ingår i Truffauts ouvre. Wes Anderson är en annan regissör som Ayoade har studerat flitigt. “Submarine” handlar om Lloyd, en ung man (alternativt äldre pojke), som lever med sina gråa föräldrar (som befinner sig i äktenskapskris), han är kär i en klasskamrat som hatar romantik, och på fritiden är han gärna med sig själv, går promenader längs kusten och läser ordböcker (när han inte onanerar till den tecknade bilden av Woody Allen som han har hängandes över sängen). Lloyd har dock identitetsproblem, han vet inte vem han är, och i ett av många vedervärdiga montage får vi se honom liggandes på golvet lyssnandes till Serge Gainsbourg, och den lika vedervärdiga berättarrösten säger något i stil med att han till och med har testat att enbart lyssna på “french crooners”, men att inte ens det hjälpte. Lloyd är inte bara vilsen och ohjälplig, han är dessutom högst osympatisk.

“Submarine” är en klassisk adolescensfilm. Till skillnad från de bästa filmerna i genren, “Rebel without a cause”, “Mes Petit Amoureuses”, “O Sangue”, så är “Submarine” ironisk där de övriga är romantiska. Till och med en Wes Anderson, som växt upp i en tid där ironi ansetts vara synonymt med intelligens, lyckas i “Rushmore” behålla någon slags naiv kärlek till filmens karaktärer och deras handlingar, trots att han dessutom arbetar med stereotyper och klichéer. Ironi är, likt atombomben, ett vapen som gör en fortsättning omöjlig, och det är numera enbart de fega som brukar detta vapen.

“Submarine”, titeln anspelar på att Lloyd tog sig vatten över huvudet bara genom att födas, men också något i stil med att människan inte kan kommunicera med varandra. Banalt kan tyckas. Speciellt med Andrea Arnolds “Fish tank” i åtanke, en film som i alla fall vågade gräva lite i de problem den tog upp, istället för att exploatera och esteticera dem som Ayoade gör i “Submarine”. Filmens tagline lyder: “A film that doesn't let principles stand in the way of progress.” Och mycket riktigt, Ayoade står helt principlös, och så fort det uppstår några problem så tar han avstånd, gömmer sig bakom ironins varma snuttefilt.
Malcolm X: “If you don't stand for something you will fall for anything”.

Av Stephan Ramstedt