Strangers with Candy

En trist gäspning

Jerri Blank har inte sett sin familj på 32 år. Nu är hon 47 och nyligen frisläppt från kåken där hon suttit av tid för brott i samband med sin högklassiga karriär som knarkare och prostituerad. När Jerri återvänder hem får hon veta att hennes far som en följd av hennes synder hamnat i koma. Skuldkänslorna får Jerri att bestämma sig - hon ska ändra sitt liv och börja om där hon en gång ballade ur.

Det sägs, och nu för jag helt oprofessionellt vidare denna hörsägen, att Strangers With Candy (SWC) har delat upp publiken i två läger: ett hata- och ett älskaläger. Dessa starka känslor kan jag inte alls förstå, den här îskruvadeî komedin (där har vi ett rejält söndertjatat begrepp) lämnar mig nästan helt oberörd.

Den enda känslan jag lyckas referera till, förutom glädje vid ett par småfniss, är cynism. Och då inte från min sida, utan från filmskaparna, som mjölkar de sista dropparna ur en succéserie genom följande cinematografiska fint: îVi kör samma sak som i tv-serien, fast vi klipper ihop hela klabbet till knappt en och halv timme och kallar det en långfilm.î Fast inte ens det här är tillräckligt provocerande. Det har ju gjorts förr, och då bättre än en gäspning.

SWC är komikerna Amy Sedaris, Paul Dinellos och Stephen Colberts gemensamma alster. Det märks. Alla tre tar, på gott och ont, mycket plats i filmen. Sedaris spelar tjackhoran Jerri Blank som släpps ur fängelset efter avtjänat straff. Den imbecilla handlingen är att hon, för att rädda sin far ur koma, ska ta sig tillbaka till den tid i sitt liv där allting började gå snett. Jerri bestämmer sig för att gå om high school och göra det rätt. Där möter hon bland annat NO-läraren Chuck Noblet (Colbert), som har en problematisk kärlekshistoria med bildläraren Geoffry (Dinello). Som sig bör i den här typen av filmer, dyker stjärnor upp i mindre roller, bland annat Philip Seymor Hoffman, Allison Janney och Sarah Jessica Parker.

Mycket hänger på om man skrattar åt Amy Sedaris Jerri Blank. Jag tycker att hon är trist, och då får jag bara behållning av SWC när hon inte är i bild. Det är inte så ofta. Överlägset roligast är Stephen Colbert, men honom kan man se på tv i så mycket annat, så att bara lösa en biobiljett för Colberts skull verkar långsökt. SWC vill vara politiskt inkorrekt, och visst finns här en provkarta av sådant som skulle kunna kategoriseras så: lesbianism, prostitution, knark och
Ja, och vadå? Jag vet att man ska skratta åt när Jerri stöter på både tjejer och killar i high school. Men lite roligare och intressantare än så får det faktiskt bli.

Av Roland Madarász