Stoned

Stenad film faller platt

Stoned skildrar de tre sista månaderna i den skandalösa rocklegenden Brian Jones liv och vad som kanske var mordet på honom. Förutsägbart, och inte särskilt övertygande, anser vår recensent.

Brian Jones, spelad av en vältränad Leo Gregory i fluffig 60-talsfrisyr, softar runt på sin gård Cotchford Farm tillsammans med bland annat sin svenska flickvän Anna Wohlin (Tuva Novotny). Brian simmar i poolen, tar piller och dricker sprit klädd i tunna volanger och fantiserar, ibland hallucinerar, om sin stora kärlek, ex-flickvännen och modellen Anita Pallenberg, som lämnat det destruktiva förhållandet för Keith Richards. Det är mycket pisk, mycket naket och mycket övertydligt.

Med hjälp av road managern Tom Keylock anlitar Jones byggnadsarbetaren Frank Thorogood för att rusta upp gården. Hos Jones möter Frank en värld som är väsensskild från den konservativa engelska medelklasstillvaro han lever hemma tillsammans med sin glåmiga hemmafru. På Cotchford Farm råder dekadens, droger och rockíníroll och det dröjer inte länge förrän han förförs av den depraverade världen och de sexiga kvinnor som omger Jones. Vips har han förvandlats till en slashas som knarkar i kapp med sin husvärd.

När sedan Jones får sparken från Rolling Stones av de andra medlemmarna vägrar han betala Thorogood för det arbete han påbörjat. Thorogood blir vansinnig och stannar kvar på gården. Den sista natten badar Jones och Thorogood ensamma i den upplysta poolen och det bråk som länge pyrt under ytan tar fart.

Filmen har ambitionen att ge en nyanserad bild av vad som hände människan Brian Jones. Under de tio år som regissören och manusförfattarna arbetat med materialet har ett gediget researcharbete genomförts för att komma sanningen nära. Ändå faller allt platt. Det förekommer visserligen en del intressanta scener och kostymören Roger Burton (som blev känd genom modsfilmen Quadrophenia) har gjort skådespelarna till riktiga sextiotalssnyggingar, men det hjälper inte. Filmen övertygar inte som porträtt av en rocklegend, mycket för att den saknar originalmusik från Rolling Stones och Brian Jones. Som mordgåta känns den förutsägbar. Inte heller porträttet av människan Brian Jones blir speciellt trovärdigt i den fräscha Leo Gregorys gestaltning.

Av Hanna Felixon