Star Trek

Actionfest av råge

Batman har gjort den. Bond har gjort den. Och nu även Star Trek. Det handlar så klart om ursprungsfilmen, film nummer noll som tar oss tillbaka till begynnelsen, då allt började. Filmen som förnyar, moderniserar och ger nytt liv åt en annars rätt sliten franchise.

Säga vad man vill om Bond, en gentleman med tveksam kvinnosyn. Eller Batman, den mörke riddaren vars skurkar idag gränsar åt det patetiska, löjeväckande. ”Star Trek” tar priset. Om det beror på för låg budget, undermåliga specialeffekter, brist på intressanta, engagerande historier eller bara ett för nördigt anslag det låter jag få vara osagt. Men serien har sedan start ”bara” lockat de inbitna fansen, så kallade treekies.

Förändringarnas vind kommer med nya regissören J. J Abrams. Mannen bakom Lost och Alias-serierna har lyckats väl med att föra Star Trek-traditionen vidare, samtidigt som han gjort en välbehövlig uppfräschning av franchisen.

Med Abrams bakom rodret tar vi oss tillbaka till ursprunget. Vi får följa alla medlemmar i U.S.S Enterprise som unga. En kaxig ung man vid namn James T. Kirk (Chris Pine) bestämmer sig för att precis som sin pappa utbilda sig till stridspilot. Likaså gör Spock (Zachary Quinto) den inom Star Trek-universumet legendariska figuren, med långa spetsiga öron och som kommer ifrån det utrotningshotade släktet vulcan. Efter en oväntad attack ifrån ramulanen Nero och hans skepp tvingas det omaka paret Spock och Kirk samarbeta. Och här tar U.S.S Enterprise:s första äventyr vid.

Storslagen, bombastisk och effektfull är ”Star Trek” anno 2009. J. J Abrams har beskrivit filmen som en bergochdalbana, en spektakulär åktur som underhåller och engagerar från början till slut. Och det är precis vad den är. ”Star Trek” är en actionfest av råge där striderna, med mäktiga fighter ramulaner och människor eller Kirk och en blodtörstig best emellan, avlöser varandra.

Det är snyggt och maffigt. Mellan alla stridsscener ges dessutom utrymme för karaktärsutveckling. Vi får bakgrund och förklaring till bland annat Spocks vrede mot ramulanerna som kommer i och med Neros utplånande av Spocks folk.

Till trots har filmen skavanker som är svåra att bortse ifrån där brist på originalitet är den största. Historien känns igen. Det luktar ”Star wars” och den-utvalde-action lång väg. Vidare är storyn för stressat och snabbt berättad. Trots fokusen på karaktärernas bakgrund känns den för tunn, platsar bättre som enskilt tv-avsnitt än som en hel tvåtimmars långfilm.

Jag är tudelad. Å ena sidan underhåller Star Trek, å andra sidan ger den inget bestående intryck. Och det är väl ändå det, alltså magkänslan man får efteråt, som ska avgöra det slutgiltiga betyget. Resultatet blir därmed bra, men långt ifrån mina förväntningar.

Av Petter Stjernstedt