Sommarminnen

Ljuv och tankeväckande

En av Frankrikes mest intressanta regissörer Olivier Assayas är tillbaka i hemlandet efter en inte alltför framgångsrik utflykt i Kina tillsammans med Michael Madsen och Asia Argento.

Olivier Assayas, mannen bakom filmer som ”Demonlover”, ”Boarding gate” samt en av episoderna i ”Paris, Je t’aime”, har med Sommarminnen skapat ett mycket moget och vackert drama om traditioner och minnen. En film om sentimentalitet som dock aldrig blir sentimental.

En gammal änka dör och hennes barn tvingas bestämma vad som skall hända med deras barndomshem, vilket är mer komplicerat än vad det förmodligen låter som, eftersom hemmet ägdes av en gammal konstnär tillika konstsamlare och stora delar av husets möblemang har, utöver det stora affektionsvärdet, ett stort penningvärde.

Den äldsta sonen (Charles Berling) vill, såklart, att huset ska stå som det är och fungera som ett sommarhus för dem och deras familjer, men eftersom hans båda syskon (Juliette Binoche och Jérémie Renier) bor utanför Frankrike har de inte mycket nytta av huset och heller inte råd att ha ett stort hus ståendes. Det beslutas alltså att huset och dess innehåll ska säljas. Mycket av sakerna skänks till museum, vilket ställer oss frågan om huruvida konsten gör sig bäst i hemmet eller i gammalt museum där den kanske aldrig visas upp.

Det är modigt av Assayas att göra en film som handlar om de materiella besvären som uppstår när en förälder dör. Visserligen finns scener där sorgen och saknaden tar över, men oftast ligger fokus på huset istället för modern. Vissa skulle kanske säga att det är omänskligt att lägga vikten på det materiella och inte på det själsliga, men jag skulle istället säga att ”Sommarminnen” är en väldigt human film om mänskliga människor som dock lever i en omänsklig värld.

Skådespelarensambeln är värd att nämnas med stora namn som Binoche och Renier, men själv blev jag mest imponerad av Berling som är fullständigt lysande, hans minspel är trött och energiskt på samma gång.
Aktörerna filmas med stor respekt och ömhet av Assayas ständige fotograf Eric Gautier, vars känsla för rum och färger är enastående. Tyvärr finns det en sekvens mot slutet som liknar ett oklippt montage där varje nytt klipp ser ut som filmens slut, detta och den överflödiga musiken är det enda negativa jag har att säga om denna annars ljuva och tankeväckande film.


Av Stephan Ramstedt