Som man bäddar

Lediga pappor som charmar

Nyblivne pappan Jonas lovar sin tjej att ta pappaledigt, trots att han lovat kompisarna på den gemensamma taxifirman motsatsen. På nätterna, när dottern och frun somnat, smyger Jonas iväg till jobbet i taxin. Charmigt och roligt, tycker vår recensent om denna svenska komedi.

Maria Essén regidebuterar med en film om ett väldigt aktuellt ämne, nämligen pappaledigheten. Eric Ericson spelar den nyblivna pappan Jonas, som motvilligt lovar att vara pappaledig med sin lilla dotter Vilma när flickvännen Emma (Lisa Werlinder) kollapsar av utmattning efter åtta månader. Problemet är bara att han samtidigt lovat sina polare att fortsätta köra taxi för den gemensamma taxifirman och repa med deras band.

Han löser det hela genom att köra taxi i smyg på nätterna när Emma och Vilma sover. På dagarna, i lekparken, träffar han en annan pappaledig pappa, Jocke, spelad av Mikael Persbrandt i skinnpaj, som är både cool och seriös på samma gång. Till en början är han lite rädd för den tuffa pappan med motorcykel, men inser sedan att han kanske kan lära sig av honom i stället. Scenerna där Persbrandt och Ericson pratar pappaledighet och försöker finna sig till rätta i sina papparoller är filmens bästa. Det är charmigt och roligt. Jag skulle vilja ha fler av dessa scener, för det är just i dem som filmen säger något och visar ett nytt perspektiv. Jonas ljuger för både sina polare och sin tjej och till slut håller inte hans dubbelliv längre. Som man bäddar får man ligga heter det ju.

Som taxi- och bandpolarna ser vi bland annat Sanna Bråding och Alexander Skarsgård. Även om Skarsgårds roll är ganska liten är han helt fantastisk som den lite nördige Nisse. Man skulle lätt kunna göra en film med hans rollkaraktär som huvudroll.

Filmen följer mallen för hur en svensk charmig må-bra-komedi ska vara och det är väl just det som tyvärr gör den lite förutsägbar och småtöntig, sådär som bara svenska filmer kan vara. Det känns som man har sneglat lite för mycket åt USA och slutet är bland de pinsammaste jag sett. Men trots detta tycker jag att filmen är helt klart godkänd. Det är helt omöjligt att inte charmas av Persbrandts och Ericsons pappor i sandlådan och filmen är riktigt kul på sina ställen. Skarsgårds karaktär gör filmen värd en titt bara den. Och som en av få filmer om pappaledighet tycker jag dessutom att den är viktig. Det här är en film för nyblivna pappor, men även för andra.

Av Caroline Aflalo