Skrönor från de gyllene åren

Kommunismen som
den inte ville bli sedd

Cristian Mungiu har sammanställt ett par skrönor från Rumänien under kommunismen. Filmen är en folklig och skojig, om än något simpel, berättelse om några händelser som är väl värda att bevara.

Denna episodfilm börjar festligt. Inte bara för att den första episoden handlar om en fest, utan även för att det är den absolut bästa episoden. Det verkar som att filmens regissörer kommit överens om att göra en farsartad komedi om 1980-talets Rumänien. Dessvärre var det bara några av regissörerna som kunde och/eller ville hålla sig till fars, alternativt dog komiken bort under inspelningen eftersom filmen i grund och botten handlar om något seriöst.

Varje episod skildrar ett problem. En av dem handlar om en familj som måste gasa ihjäl en gris för att få mat på bordet, och en annan handlar om en inspektion av en byfest. Ofta grundar sig alla problem i filmen på antingen fattigdom eller regeringens (misslyckade) försök till att sprida en respektingivande och korrekt bild av landet och dess ledare. Att spela på dessa strängar känns dock lite enkelt. Om man tänker sig en komedi om Rumänien anno 1980 så är det exakt det man ser i “Skrönor från de gyllene åren”.

Det är intressant att en film som gör sig rolig över kommunismen inte bär några drag av dess motsats. Individualismen är som bortblåst och det är omöjligt att se skillnad från episoderna rent estetiskt. Visserligen är det Cristian Mungiu som skrivit manuset till alla delar, så jättekonstigt är det kanske inte att alla episoder liknar varandra. Och när nu episoderna liknar varandra så är det ändå tur att man faktiskt valt en skön typ av humor. Det är en slags minimalistisk fars vi får se, men mellan skratten (som ofta kommer i samband med skojiga texter som förklarar vad som hände efter alla episoder) är skildringen av människan väldigt varm och human. Det ser man inte ofta i komedier.

Att denna film känns folklig är inte särskilt märkligt med tanke på att skrönorna som filmen är baserad på har färdats från mun till mun. De har sammanställts av Mungiu som regisserade den prisbelönade “4 månader, 3 veckor och 2 dagar”. Den kyliga realism som Mungiu använde i den förra filmen har här bytts ut mot en ledigare skojfriskhet. “Skrönor” är absolut inte en lika bra film som “4 månader”, men den är definitivt värd både tiden och pengarna.

Av Stephan Ramstedt