Sjunde himlen

Kärleken känner ingen ålder

Det är ett steg i rätt riktning när publiken i en biosalong får öva sig i att se det naturliga i kärleksscener mellan äldre, i motsats till sådana mellan unga och snygga skådespelare. Utöver de ganska banbrytande sexscenerna, bjuder filmen också på en varm kärlekshistoria med gedigna skådespelarinsatser.

Det är en handfull recensenter på plats på Zita inför pressvisningen av dramat ”Sjunde himlen”; minst tre av dessa är välkända och erfarna, en eller två rent av legendariska i sitt gebit. Det är inga under trettio i salongen, förutom undertecknad. Jag tänker att det beror på att filmen vi ska se är ”den där tyska, med gamla par som har sex”, vilket är ett enkelt sätt att beskriva innehållet, för att inte säga dumt och ensidigt. Men ibland förknippas starka filmer med några få scener, vilka blir dem som publiken kommer ihåg tydligast. Inte för att de är bäst, men kanske för att de är mest nyskapande. Så också här. Men utöver några få scener, när salongen om möjligt blir ännu tystare än innan, finns här också en finstämd kärlekshistoria och ett från vissa håll fantastiskt skådespeleri.

Ursula Werner spelar filmens huvudperson Inge med känslomässig prakt. Inges val mellan två män – maken Werner och den nyfunna kärleken Karl – är filmens centrala och enda berättelse. Regissören och manusförfattaren Andreas Dresen har valt att helt fokusera på de tre personer för vilkas liv händelseförloppet har absoluta konsekvenser. Det gör att filmen känns helgjuten, om än ibland på gränsen till utdragen.

Vi får frågor ställda till oss om vilka val vi människor verkligen har makt över, och vilka som istället konsumerar oss genom våra känslor. Har äldre människor med sin erfarenhet egentligen mer att säga till om när det gäller kärlek än yngre? Eller är det så att kärleken styr oss och att vi bara kan drömma om att kontrollera dess märkliga makt, ens för en liten stund.


Av Fredrik Hultgren