Shooting dogs

En skräckfilm som inte lämnar någon oberörd

I april 1994 händer det ofattbara. På knappt hundra dagar slaktas 800 000 människor i en av vår tids största skamfläckar – folkmordet i Rwanda. På en skola i Rwandas huvudstad Kigali arbetar den hängivne läraren Joe Connor, som liksom många västerlänningar sökt sig till Afrika för att han vill göra något av betydelse.

På en skola i Rwanda i april 2004 är allt frid och fröjd. Barnen skrattar tillsammans med den unge västerländske läraren Joe (Hug Dancy) och prästen Christopher (John Hurt). Men så mördas landets president av rebeller, och dagen därpå stryker även presidentens efterföljare med.

En grupp FN-soldater dyker snabbt upp för att beskydda skolan och det folkslag som flytt dit. Skolan blir en fristad, men inget varar för evigt. Det kommer en dag då FN-soldaterna beordras ut ur landet. Vad ska Joe och Christopher ta sig till den dagen? Ska de stanna och slåss för sina värderingar, eller är det bättre att försöka rädda sitt eget (vita) skinn när nu FN-soldaterna erbjuder dem en plats i lastbilen?

Människoödena tar upp mest plats här, men det fokuseras också mycket på FN:s roll i det hela. Soldaterna har som vanligt inte befogenheter att ingripa såvida de inte blir angripna själva, och FN har fått mycket kritik för att de inte gjorde något åt det som skedde mitt framför ögonen på dem. Folkmordet var planerat, och macheter i massor hade köpts in veckorna innan slaktandet började. Titeln anspelar på att soldaterna får skjuta vildhundarna som äter av de ruttnande liken trots att hundarna inte utgör någon egentlig hotbild mot soldaterna.

Det här är en riktig skräckfilm. Verkligheten i Rwanda 1994 är mycket mer skrämmande än vad en kille som springer omkring med kniv och hockeymask någonsin kan bli. Att se det slaktlystna gänget stå utanför grindarna och vifta med sina macheter borde inte kunna lämna någon oberörd.

Hotel Rwanda (2004), som handlar om samma konflikt, har du kanske sett. Men den här tragiska historien är inget man ska glömma bort, så man kan gott ta sig an den här filmen och få en djupare insikt i vad som hände. De flesta som ser den här är nog ganska lågmälda när de lämnar salongen. Det är inte direkt något man ska gå och se innan man ska någonstans där man förväntas vara glad och trevlig. På hundra dagar slaktas omkring 800 000 människor i en av vår tids största skamfläckar, och jag kan varna för att vissa scener vi får ta del av i filmen är oerhört obehagliga.

Av Mattias Backström