Sex and the City

Se filmen för kläderna

”Sex and the city” är tillbaka. Den här gången på vita duken. Och vi skippar de filosofiska utläggningarna och går direkt på frågan: Är det här en bra film eller inte? Svaret: Nej, den är faktiskt inget vidare. Varför? Fortsätt läsa.

TV-serien S.A.T.C hade en speciell känsla, som gav fansen en anledning att ivrigt vänta på nästa veckas avsnitt. Det bjöds på intressanta, vitsiga dialoger mellan Carrie Bradshaw och hennes tre väninnor. De var tuffa och serien var nyskapande för sin tid (första avsnittet sändes 1998). Nu, tio år senare, känns det som tiden har stått stilla sedan dess. Det är fortfarande märkesshopping och samma drömprinsar som gäller, fast de sviker gång på gång.

Filmen börjar med en resumé av TV-serien, vilken känns väldigt krystad. De flesta som ser den här filmen vet redan vad det handlar om. Sedan fortsätter det där TV slutade, Carrie och ”Big” ska flytta ihop – och gifta sig. Naturligtvis blir det komplikationer. De andra tjejerna har sina problem, som även de känns igen från rutan. Egentligen händer det inte mycket nytt, utan vi får bara genomlida/uppleva allt en extra vända. Filmen kunde mycket väl ha blivit en extra säsong av serien istället, antagligen hade den passat bättre som sådan.

Två och en halv timme av ditt liv och 100 kronor kostar det att se S.A.T.C-filmen. För det får du en hel del scener med vackra kläder, till musikaliskt ackompanjemang. Däremellan några tappra försök till romantisk komedi. Ska du se filmen, gör det för kläderna. Annars får du bättre valuta för pengarna om du lägger dem på till exempel ”Brudens bäste man” eller någon annan betydligt roligare romkom.


Av Esbjörn Guwallius