Se upp för dårarna

Vad hände egentligen?

Helena Bergströms regidebut tar upp en rad roliga och viktiga ämnen som vänskap, familjeförhållanden och invandrarfientlighet. Tyvärr blir det mest ett rörigt hopkok av allting och inget av ämnena känns särskilt genomtänkt. Synd på ett i grunden bra manus och väldigt duktiga skådespelare.

Den här filmen har varit flitigt omskriven och diskuterad innan premiär. Kanske främst för att det är Helena Bergströms debut som regissör. Det börjar bra, redan under förtexterna kommer första skrattsalvan i salongen.

Visst är historien både charmig och viktig. Två unga tjejer träffas när de söker till polishögskolan och blir snabbt goda vänner. Vi får sedan följa dem under antagningsprocessen med de tillhörande proven, struliga kärleksrelationer, familjeförhållanden och mycket annat. Och så deras nyfunna vänskap som ju ska växa och hålla i sig.

Den impulsiva och levnadsglada Elin hamnar i trassel medan den betydligt lugnare Jasmin försöker hjälpa henne, samtidigt som hon har fullt upp med att ta hand om sin sargade familj. Ämnena i filmen är både aktuella och viktiga men allt kan inte rymmas på 90 minuter. Resultatet blir då istället korta glimtar av varje ämne, nästan ryckt ur sitt sammanhang. Tempot är alldeles för högt och mycket av handlingen känns irrelevant och orealistisk. Fokuseringen på Elin och Jasmin är så pass bra att den kunde ha räckt som handling, utan alla olika infallsvinklar och kommentarer som duggar tätt under i princip hela filmen. Nu glöms det här med polishögskolan nästan bort i det höga tempot och man undrar vad som egentligen är/var huvudhandlingen för filmen.

Slutet kommer för snabbt, det borde ha utvecklats mer och inte reducerats till glädjescener vid fontänen. Alla scener i slow-motion i slutet kunde de också ha hoppat över, effekten uteblir och det känns faktiskt mest löjligt.

Av Malin Allerman